Idag ska jag ta itu med mitt liv igen. Jag ska bara gå ut i ösregnet med lånehunden först, sedan ska jag vara duktig och ägna mig åt mitt jobb.
Men det är som om jag har pyspunka. Ambitionerna finns och i viss mån även ett sug efter att faktiskt "ta itu". Problemet är bara att koncentrationen inte räcker särskilt långt, inte orken heller.
Jag känner mig som en ballong som släpats hem efter barnkalaset och sakta, sakta, sakta töms på luft och skrumpnar ihop till en ful knorvig plastpåse på golvet. - men inverterat. Jag går åtminstone mot det bättre, jag fylls med lite mer luft för varje dag, en dag är jag åter rund och färgglad.
Jobbet, bloggen, huset och vännerna blev lidande i våras då min älsklingshund dog. Nu är det ännu värre. Nu är det mitt livs upphov, anledningen till att jag finns till, min allra närmaste släkting - min mamma. Saknaden är förlamande.
Sorgen lindar in mig i ludd och gör att det mesta utanför passerar obemärkt förbi. Orkar inte ens bry mig, det är mycket som blir oviktigt. (Så många världsliga ting som vi retar upp oss på och blir arga över. Kan vi inte bara strunta i allt det där fjuttiga?) Mitt i all sorgen har jag fått erfara den största glädjen också, all omtanke och värme, all kärlek från släkt och vänner, all innerlighet och äkthet som kommer fram när vi skalar av oss det ytliga.
-
Jag läser men det går långsamt. Först var det Lee Child som tog på tok för lång tid, nu är det Kazuo Ishiguro som jag segar mig igenom. Det får ta sin tid. Bloggen är ett frivilligt projekt och jag kan bara hoppas att läsarna stannar kvar.
Idag är en perfekt dag för att läsa Ishiguros "Begravd jätte", en underbar bok om ett forntida och knappt befolkat England med gröna kullar och klara vatten, munkar i kloster och drakar i bergen, riddare i rustning och vandrare med ett knyte på ryggen. Njutbar läsning! I synnerhet i regn och rusk idag, med en kopp te i soffan, insvept i en yllefilt. Schablonbilden av medelålders bokälskande kvinna! Men just idag ska jag vara duktig och ta itu med mitt liv igen.
Äsch, duktig, schmuktig! Livet går upp och ner och sorg måste få ta tid. Tycker inte det låter konstigt alls om du känner viss pyspunka. Ta hand om dig!
SvaraRaderaTack Sanna! Sorg måste få ta tid, visst är det så. Tufft att vara egenföretagare när man mest sitter och stirrar på skärmen och hoppas att kreativiteten ska komma på något magiskt vis. Hade varit skönt att vara fast anställd och slippa bry sig om hur jag ska dra in pengar till försörjning. Men nu är det som det är - och det kommer att lösa sig. Idag var det lite lättare än igår och jag lyckades hålla mig koncentrerad åtminstone några längre stunder i sträck.
RaderaSorgen efter min mamma, som dog i våras, lamslog mig under lång tid. Och fortfarande dyker dagar upp då det är svårt att hantera sorgen och saknade. Att man inte är ensam och att detta kommer att drabba de flesta av oss hjälper föga. Men att läsa tycker jag faktiskt hjälper. Och så distraherar jag mina tankar med Pokemon. Jag hoppas du hittar ditt sätt att ta dig igenom denna svåra tid.
SvaraRaderaEn god vän vars barn fått leukemi tipsade om att det finns gratisspel på mobilen. Jag har aldrig spelat något sånt, men frågade ett av mina barn som hjälpte mig att ladda hem ett populärt spel som heter "100 doors". Passar mig perfekt. Totalt uppslukande - men bara i mycket korta sekvenser. Precis vad jag behöver när jag inte orkar gråta mer och när tankarna bara snurrar.
RaderaJag minns när din mamma dog. Jag minns också att jag tänkte att min egen mamma inte kommer att dö på länge, länge. Det hade aldrig fallit mig in att jag inte skulle hinna dela mer med henne, att hennes liv skulle ta slut så pass plötsligt. Saknaden är enorm.
En liten gnutta jobb varje dag. En liten gnutta glädje varje dag. Bra att börja med. Och sakta men säkert blir stunderna längre och längre under dagarna. Och sakta men säkert återvänder solen. Även om minnena, både de goda och onda, finns ristade i oss för alltid. Kram.
SvaraRaderaJag tror du har rätt. Jag kan inte forcera något, utan får helt enkelt låta det ta den tid det tar. Det är en lättnad att vi inte hade något ouppklarat, jag och mamma. Det finns inget som ligger och gnager. Det som är svårast just nu är att det är så färskt så man lätt kan lura sig själv att hon bara är bortrest men snart ringer igen - och då ska vi göra allt det där vi planerade i somras. Med tiden kommer de projekten antingen att skrotas eller att utföras av mig själv ensam - men just nu är det sånt som jag och mamma ska göra och det känns överjä---gt tungt att tänka att hon inte ska vara delaktig i det. Kram!
Radera