Martina Montelius ord till "Siv"

På begäran. De fantastiska raderna ur Martina Montelius text till sin fiktiva dotter Siv (och till sina tre högst verkliga barn!) ur boken "Brev till min dotter". Jag tycker att det här är helt underbart. Egentligen är texten mycket, mycket längre och detta är bara en liten snutt på slutet.

Jag tog mig friheten att sätta i fetstil det som jag själv kände så starkt för i en text som hela den är så otroligt gripande. Jag gillar liknelsen med en kärleksimpregnerad mantel och för mig betydde de orden mycket just nu.

Älskade barn, jag kan inte ändra på världen åt dig. Inte så mycket som jag skulle vilja. Men jag kan faktiskt lova dig att du kommer att få vara berusad av kärlek, du kommer att häpna över vad din hjärna kan frambringa, du kommer att få höra fantastiska berättelser, se det undersköna och förbluffande, du kommer att lära känna musikens och bokstävernas obegripligt läkande egenskaper, du kommer att ha vänner som älskar dig, och alltid, oavsett om jag lever eller är död, kommer mitt leende att omsvepa dig som en paljettbeströdd mantel, med min ostoppbara kärlek till dig impregnerad i tygets alla trådar.

Om du fryser i ditt liv, om ditt ansikte piskas av smogblandat hagel, om du är otröstlig en kväll när du är fyrtioett år och alla kräver saker av dig och du inte har hunnit äta på hela dagen och ingen ser hur trött du är - då, Siv, då viskar manteln genom dina porer, in i ditt goda läkkött och ditt kalciumrika skelett, att du är älskad, att ditt namn i världen är kärlek, att du aldrig kan vara otillräcklig, för du är Siv, mitt hjärta, min besannade lyckodröm, given av mig till dig själv, och vad du än väljer, vart du än går, vad som än sker, kan ingenting ta dig själv ifrån dig.