Min makes hemlighet

Jag har just läst ut Liane Moriartys bästsäljande topplisteroman "Öppnas i händelse av min död", som i original heter "The Husband´s Secret" och på nästan alla andra språk har översatts till något snarlikt: El Secreto de Mi Marido (spanska), Ektemannens hemmelighet (norska), Min mands hemmelighet (danska), Le Secret du mari (franska).

Visserligen kretsar boken kring vad som händer när trebarnsmamman Cecilia hittar ett brev adresserat till henne - alldeles uppenbart skrivet med hennes makes handstil - där det står "Öppnas i händelse av min död" på. Ska hon öppna eller inte? Knappast någon spoiler att hon faktiskt öppnar brevet och att innehållet däri förändrar väldigt mycket för familjen, i synnerhet som maken inte ännu är död utan i allra högsta grad levande.

Men att därför välja den titeln på boken är fel, tycker jag. Då har man missat hela poängen att det finns FLERA äkta män som har en hemlighet.

En del av dem får vi veta genast, andra inte förrän långt senare och ytterligare några alldeles på slutet - men det vi kan vara säkra på, är att de män som bokens kvinnor lever med alla har en stor eller liten hemlighet som de ruvat på i årtionden eller i månader.

Boken borde definitivt ha fått heta Makens hemlighet eller Min makes hemlighet på svenska. Det är knappast löjligare än "Öppnas i händelse av min död".

En annan sak är omslaget. Det här är en snillrik roman med många kluriga förvecklingar, en underhållande och lite lagom tankeväckande historia. Allt kretsar kring kärlek, men det är inte sockersött - så varför väljer man att frystorka en rosa ros och sedan ha sönder den?!

På det svenska omslaget har formgivaren tagit bilden från ett engelskt omslag och spegelvänt den och lagt på en mörk bakgrund (kanske för att ta bort lite av det värsta romantikslisket) - men sedan lagt till ett kuvert med en ful påskrift.

Såklart borde det ha varit engelsk påskrift på kuvertet, inte svensk. Detta utspelar sig ju i Australien! Jag kan slå vad om att om historien hade varit planterad i Japan så skulle vi sett tjusiga kanji skrivna med tusch... eller om det var i ett arabland, då skulle vi sett deras vackra alfabet. Men John-Paul i Sydney skriver tydligen på svenska!

Fult omslag och fel titel på den svenska utgåvan, tycker jag. Den översta versionen, av en fjäril som är instängd och kommer att släppas ut, är mer passande även om den också är förskräckligt gullig. Jag skulle velat ha något betydligt svartare.

Är jag den enda som reagerar på att när en kvinnlig författare skriver väldigt kvinnotillvänt om kärlek, sex, familjeliv och relationer - då ska omslagen signalera något rart, pastellfärgat, ofarligt, med softade kanter?