Bokens titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Alltid tilgivelse
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 288
Sedan jag läste "Berlinerpopplarna", "Eremitkräftorna" och "Vila på gröna ängar" har jag i alla år rekommenderat dem, lånat ut dem, tjatat om hur bra de är, tagit alla tillfällen att puffa för dem.
Trilogin beskriver den ensligt belägna norska bondgården Neshov där matriarken Anna styr och ställer över sina söner Tor (tämligen butter svinbonde på gården), Margido (begravningsentreprenör som inte visar några känslor) och Erlend (estet, bög och boende i Danmark med sin man) samt den hunsade maken som mest bara kallas "gamlingen" och som lever helt i Annas våld. Till gården kommer Tors vuxna dotter Torunn. Man lär känna hela familjen och det känns trovärdigt beskrivet.
Det är nu tio år sedan böckerna kom ut på svenska. Tio år är en lång tid! Jag förstår inte riktigt varför författaren inte bara lät Torunn vara, utan bestämde sig för att skriva en fortsättning så här långt efteråt. Den nya boken saknar nämligen entusiasm. Oinspirerad känns den!
Nyutgivning av böckerna, med omslag som matchar den senaste.
I detaljerade tillbakablickar får vi veta vad som hänt Erlend och Krumme i Köpenhamn under de tre år som - i boken! - gått sedan sist. Hur gick till när de fick barn tillsammans med ett lesbiskt par? Hur klarar de att vara fäder? Vilka Swarowski-kristaller har de köpt och ställt i vitrinskåpet? Exakt vilka H.C.Andersen-sagor har de läst för sina små barn?
Erlend är så förbannat överspänd så jag blir tokig på karln, men å andra sidan visar ju det att författaren ändå lyckats locka fram något i figurerna. Det är svårt att inte tycka om den här stora regnbågsfamiljen med två mammor, två pappor och tre nästan-trillingar.
Resten av romanen fokuserar på Torunn som flyttar tillbaka till det övergivna Neshov: en välskriven roman baserad på mina egna anteckningar från den utrensning av min svärmors lägenhet och stora sommarhus som jag gjorde då hon drabbades av demens.
Jamen, nästan så. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka att det här är misstänkt likt mina egna anteckningar från den tiden: "Idag har jag tvättat lakan, skurat golv, röjt på vinden, sorterat böcker. Kom ihåg att köpa Ajax, ta med dammsugarpåsar hit, fixa skjuts till soptippen."
Torunns nya liv berättas nämligen genom redogörelser av vilken affär hon går in i, vad hon köper där och av vilka märken, färger, smaksättningar - tja, en urtrist inköpslista, helt enkelt. Kombinerat med dagboksliknande noteringar om städningen på Neshov, för att färdigställa huset i beboeligt skick. Vi får veta exakt hur det går till när hon häller upp vatten i köket; en hel sida om hur vattnet kokas upp, bubblar, hälls i hink med stor spindel i, sköljs ur, blandas med Klorin, tja, ni fattar.
Jag gillar henne inte alls, Torunn. Hon dricker öl och konjak varje kväll, mosar sina cigarettfimpar i burkar som alltid innehåller en skvätt vatten och i hundra fall av hundra säger hon till alla hon går hem till "Du har inte en liten bit choklad?" eller "Vad gott det luktar! Räcker det till mig?" eller "Gud vad jag är hungrig, vad är det du lagar?". Hon släpper inte in vare sig sin pojkvän (knullkompis vore ett bättre epitet) eller mamma i sin närhet, men surar över att ingen förstår henne. Fyrtio år gammal bebis, skulle jag vilja säga.
Erlend vill gärna komma till Neshov och inreda en silo (!) till sommarhus, men då föredrar Torunn att riva framför att hennes farbror ska få en chans att njuta litegrann av sitt barndomshus - där han vuxit upp, men verkligen inte hon...
Egentligen är det väl det som är bra med Anne B. Ragde - att hon vågar låta sina huvudpersoner vara rätt oattraktiva, fega, gnälliga, självupptagna, snåla och ömkliga. Jag är besviken på att boken inte levde upp till mina förväntningar, men samtidigt är jag glad att ha fått veta lite mer om vad som hände släkten i en av mina absoluta favoritserier. Och det är uppenbart att det kommer en fortsättning!
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Tack till förlaget för recensions-exet!
40 år gammal bebis var en bra sammanfattning. Och som jag retade mig på hennes riva hellre än att bara säga nej...
SvaraRaderaJa, det fanns en hel del saker som störde mig med Jorunn - men jag tycker att DU sammanfattade så bra i din recension.
RaderaHåller med dig i dina reflektioner, varför inte bara låta berättelsen vara ifred?
SvaraRaderaJag förstår att det är lockande att skriva en fortsättning, när de tre första blev en sån stor succé. Men vi läsare är vana vid att behöva skiljas från figurer som vi egentligen vill fortsätta följa - så är det ju ofta! - och det ingår liksom i spelreglerna för skönlitterärt, att vi inte kan följa våra favoriter hur långt som helst.
Raderablir lite nyfiken
SvaraRaderagillar inte titeln, låter religiöst
RaderaFörstår vad du menar, men boken är inte det minsta religiös. Titeln är plockad från en mening som "gamlingen" säger till Jorunn, när hon ber om ursäkt för att hon inte hört av sig på tre år.
Radera