Katastrofdoktorn

Bokens titel: Katastrofdoktorn - Berättelser från fältet
Författare: Johan von Schreeb
Förlag: Brombergs, 2015
Antal sidor: 300

Jag stöttar gärna Läkare Utan Gränsers arbete, men jag kände inte till mycket om hur de bildades i Sverige. I den här boken berättar von Schreeb hur han tillsammans med två andra startade en svensk gren av Médecins Sans Frontièr år 1993 och på vilka sätt de skiljer sig från dels moderorganisationen och dels de många andra hjälporganisationer som finns (för att inte tala om SIDA!).

Han berättar också om sina egna tankar kring att rycka ut till krigshärdar och katastrofområden med mindre än ett dygns varsel - och resonerar kring sina bevekelsegrunder. Är man feg om man inte hjälper till, trots att man kan? Är man en modig superhjälte om man gör det? Bör man lämna sin egen familj för att ta hand om andras familjer? Ska man riskera sitt eget liv för möjligheten att rädda andras?

Boken är inte särskilt välskriven - jag begriper inte att Brombergs inte satte den i händerna på en skicklig person som kunde klarat av att behålla autenciteten och ändå rättat de värsta meningsbyggnadsfelen, upprepningarna och ologiska hoppen i tid och sammanhang. Men om man bortser från det och kanske låtsas av man snarare läser texten som om Johan von Schreeb är ens egen vän som mejlar från katastrofområdena (där sannolikt internet ligger nere, jag vet...) så går det bättre.

Det är otroligt intressant med skildringar från avlägsna bergsbyar i Afghanistan, jordbävningsdrabbade städer på Haiti, sönderkrigade sjukhus i Sierra Leone och de fruktansvärda scenerna direkt efter folkmordet i Rwanda.

Hela tiden ställs läkarna och sjuksköterskorna inför samma dilemma: vilka ska de försöka rädda? Det verkar som att svaret allt som oftast blir: de som har störst möjlighet att faktiskt överleva. Man biter ihop och går förbi bårarna och tältsängarna med de svårast skadade, de som nästan förblött redan, de som sprängts i bitar eller drabbats av såna infektioner att de feberyrar och är nära döden.

När vi pratade om boken i vår bokklubb, så var just frågan om etik det som överskuggade det mesta. Rädda moderns liv under en svår förlossning och hoppas att även bebisen överlever - eller försöka rädda dem båda när man isåfall riskerar att ingen av dem klarar sig? Har man tid att krama ett barn som gråter, hålla en döende i handen, prata lugnande med den som just mist sin älskade - eller ska man fokusera på att man själv är högutbildad läkare som kan operera, när ingen annan kan det, och överlåta det känslosamma vårdandet på andra?

Omdöme: Ingen litterär storhet men otroligt värdefullt att få en inblick i en värld som jag aldrig varit i närheten av. Egentligen sammanfattar författaren själv hela boken fantastiskt bra på omslagets insida: "I katastrofer är det jag som äger makten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel och den som bestämmer vem som ska få chansen till behandling och vem det inte ska satsas på. För den katastrofdrabbade är det bara att hålla tillgodo och tacksamt ta emot."

Länk till boken på Adlibris: E-BOK

Jag köpte min pocketbok i somras, men nu finns den inte längre till salu. Leta efter boken på antikvariat eller bibliotek.