fredag 1 september 2017

Backmans berättarröst

Efter att jag skrivit min recension av Björnstad - ja, närmast värkt fram den får jag väl säga! - undrade jag om jag är den enda som reagerat på hans berättarröst. Folk är ju så översvallande när de pratar om Backman.
Till min glädje verkar det som att jag inte är ensam. Läste en uppsjö recensioner på nätet och insåg att de allra flesta proffstyckare, kulturskribenter och recensenter tycker om boken - men att några retar sig på samma sak som jag gör:



Maria Näslund, GöteborgsPosten:
"Björnstad har en högst allvetande och i det närmaste beskäftig berättarröst som inte bara vet vad som ska hända senare i boken - "Ingen vet det än. Men det blåser upp till storm" - utan också vill tala om hur det ligger till med saker och ting: "Ett långt äktenskap är komplicerat", "Det kommer en ny morgon. Det gör alltid det" eller "Du hittar inte vänner igen som de du har när du är femton år".

I sina bästa stunder fungerar greppet hyggligt och förstärker känslan av att detta är en saga. Men mest är det bara tröttsamt och störande att bli skriven på näsan mitt i en berättelse. 470 sidor är mycket och Backman hade behövt döda ett antal älsklingar."

---

Maria Friedner, Jönköpings-Posten:
"Björnstad är medryckande läsning. (---) men Backmans språk är lite för utstuderat, som om han i varje stycke vill driva hem en poäng – det blir ett manér som fungerar bra i en krönika men blir tröttsamt när man sträckläser det över 500 sidor.

De många karaktärerna och deras bihistorier är engagerande, men ibland känner jag att manuset hade mått bra av en liten tuktning. Backmans skrivglädje är inspirerande i sig, men det är här en respektingivande redaktör är värd sin vikt i hallonlakrits."

---

Oline Stig, Sydsvenskan:
"Det som emellanåt brister är prosan och gestaltningen. Jag har svårt för Backmans stilistiska krumbukter och krystade metaforer. Likaså för hans förkärlek att träda in som berättarröst och sätta små ödesmättade eller framåtblickande knorrar i slutet av varje kapitel. Mitt giriga bladvändande störs en smula. Andra läsare må vara mindre känsliga."

---

Inga-Lina Lindqvist, Aftonbladet:
"Till slut känner jag som läsare att jag är fångad i en sorts ranelidska, fast i homeopatiskt utförande. Ta högstämt tungotal, späd ut tills alla molekyler är upplösta, och låt texten bära det orubbliga minnet av molekylerna. Backmans språk är så speciellt att man antingen måste älska eller hata det, något mellanläge finns inte."



2 kommentarer:

  1. Hörde du hans sommarprat? Jag tänkte på just det här då, han koketterar ju i programmet med att han har fått byta förlag en massa gånger för att de haft för mkt åsikter på hur det kunde bli bättre... Och jag tänkte när jag hörde det att vad synd att du inte lyssnar på den kritiken, det kanske skulle hjälpa. Men det är svårt det där med kritik, det är det ju.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag har inte lyssnat på hans Sommar än, men borde väl göra det. Har hört att han var väldigt inspirerande. Kanske borde han ta till sig av kritiken, det är sant, men om jag känner mig själv så skulle nog även jag ha svårt för att folk petade i mina texter... så jag ska passa mig för att verka bättre i det avseendet.

      Radera