Jag minns när jag läste...

Sofies bokblogg arrangerar återigen julbloggstafetten, där årets tema är "Jag minns när jag läste...". Igår var det Lottens bokblogg som berättade om ett starkt minne av en bokläsning tillsammans med sin svårt sjuke far. Imorgon bitti kan ni kika in hos C.R.M. Nilsson där lucka 14 öppnas!

--

Jag minns när jag läste "Dödsbädden". Det var en sommar för trettio (!) år sedan. Jag och min charmige pojkvän - han som numera är min man - hade köpt interrailkort för en månad och klivit på tåget på centralstationen i Stockholm för att ta oss hela vägen ner till södra Europa. Målet var Toulon, den franska staden vid Medelhavet, där vi skulle tillbringa en vecka på ett aikidoläger.

Vi hade varsin stor ryggsäck i vaxat, militärgrönt tyg fäst på utvändiga aluminiumramar. Inte snygga men väldigt praktiska ryggsäckar av ett slag man sällan ser nuförtiden.

I packningen fanns somriga kläder för en månad, någon värmande tröja, vita gi och svart hakkama för kampsportsträningen, sandaler och badkläder, hygienartiklar och någon handduk.

Eftersom vi inte hade råd med hotell släpade vi på liggunderlag, sovsäckar och ett tungt tält. Den av oss som bar tältet slapp i gengäld kånka på Trangia-köket med tillhörande T-rödsflaska. I händerna bar vi lövtunna europeiska plastpåsar med proviant bestående av Nutella, nybakta baguetter och camembert...

I ryggsäckslocket låg det viktigaste: kartor och svenska pass, en kompaktkamera samt några extra rullar Kodak Gold med 24 exponeringar, obegripliga pengar från Europas alla länder (det fanns ju inga euro än) och resecheckar (slå upp det ni, småglin!).

Vi bar snudd på vår egen vikt. Åtminstone kändes det så.

Men vi var unga, starka, vältränade och tyckte nog inte att det var så farligt. Man fick snits på att langa upp 18 kilo otymplig ryggsäck på hatthyllan i en tågkupé. Man lärde sig likaså att dra ner ryggsäcken och graciöst sätta den på ryggen utan att knocka sina medpassagerare med det utstickande liggunderlaget. På några få minuter skulle man hinna samla ihop sina tillhörigheter och hoppa ner på en gassande het och kreosotdoftande perrong.

Hamburg, Essen, Würzburg, Paris, Lyon, Marseille, Nice, Florens. Jag minns det som om det var igår.

Noterar ni att jag inte nämnde mobiltelefoner? Det beror på att de inte fanns än. Man fick ringa hem från myntautomater och skrika till sina föräldrar över en knastrande telefonlinje att allt var bra, bara bra. Sedan var francen eller liran slut och mamma hade knappt hunnit säga något alls.

Hur fick vi plats med böcker i all den där packningen? Det gjorde vi inte.

Tungt att bära, dyrt att köpa. Den där momssänkningen på pocketböcker hade ännu inte inträffat. (Som ni ser var livet minsann inte alltid bättre förr.) Nej, det var kostsamt med böcker och vi hade nästan inga pengar alls. Lösningen fick bli att köpa en tjock bok som skulle räcka hela semestern och som båda kunde tycka om.

Vi valde "Dödsbädden" (org. "Night Shift") av Stephen King, utgiven på svenska 1985. Den  innehåller en samling skräcknoveller och är en av hans tidigaste böcker - den utkom 1978. Flera av berättelserna har filmatiserats, som "Children of the Corn".

Jag minns så väl att vi hade brett ut våra liggunderlag på det torra gräset på en camping i Italien, i skuggan av stora träd, och låg tätt intill varann. En läste, en lyssnade.

Vi ransonerade novellerna till en om dagen - jag tror det var tjugo berättelser allt som allt. På kvällen skulle vi sedan sova i tältet och det var inte det roligaste när vi skrämt upp varann med läskiga skräckhistorier... Men nu är det ett fint minne, av högläsning och nyförälskelse och en stekhet sommar vid Rivieran.