Bokens titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: Where the light gets in
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2019
Antal sidor: 425
Åter till småstaden Longhampton, där den som läst Dillons tidigare böcker redan känner till hyggligt många i befolkningen. Nu är vi dock mitt inne i den charmiga stadskärnan, i ett galleri på en av huvudgatorna.
Lorna köper konstgalleriet och flyttar in i den stora lägenheten på övervåningen. Hon har vuxit upp i staden men bott i London i många år - nu är hon tillbaka för att förverkliga sin dröm om en kreativ samlingspunkt för konstnärligt skapande.
Som vanligt figurerar hundar i huvudrollerna: Lorna får en liten tax på halsen och snart är hon även hundrastare åt en gammal dams livliga borderterrier. Hon har nyss fyllt trettio men har ingen livskamrat och inledningsvis njuter hon av att ha det stora huset helt för sig själv. Galleriet går väl inte lysande - snarare hankar hon sig fram på gamla sparpengar - men genom konsten får hon många nya vänner och vågar hoppas att hon hittat sin plats i livet.
Egentligen är det en rätt intetsägande bok, men jag gillade den ändå. Fokus ligger på den fina vänskapen mellan unga Lorna och den åldrade konstnären Joyce och jag tycker verkligen om att läsa om deras konstprojekt, trots att boken är rätt långsam och inte har någon märkvärdig handling. Det är en fin liten historia om trogen vänskap, gulliga hundar, lojala systrar, svåra förluster, knepiga ungdomsförälskelser och att våga lita på att man klarar mer än man kanske först tror.
Mitt omdöme: Kärleksrelationer får stå tillbaka i denna bok, istället har Dillon fokuserat på huvudpersonens vänner: den jämnåriga tjejkompisen, den tonåriga systerdottern, den åttioåriga konstnärinnan och flera andra. Bra, tycker jag.
Jag brukar verkligen tycka om Dillons böcker men den här har jag inte hunnit läsa. Låter fint att den handlar mer om vänskap än om kärlek :)
SvaraRaderaJa, jag uppskattade just den biten - den kvinnliga vänskapen över generationer.
RaderaJag tyckte också om den. Det var ett avsnitt i boken som gjorde mig väldigt rörd, som gällde det gemensamma konstverket och den gamla damen, vill inte avslöja för dem av dina läsare som ännu inte läst, men du kanske vet vad jag syftar på? Klickade tillbaka till vad jag skrev om boken, och minns nu att jag tyckte att den översatta titeln var för simpel jämfört med djupet i boken, originaltiteln var bättre (Where the light gets in): "Det som gör att jag inte kan motstå Lucy Dillons böcker är att hon skildrar så inkännande det som Leonard Cohen beskrev som 'There is a crack in everything, that’s how the light gets in'. Det är genom sprickorna som ljuset tar sig in. Vi har alla upplevt att vara sorgsna och trasiga, vi har alla våra sprickor och det är det som gör oss mänskliga."
SvaraRaderaJag vet (nog) vad du syftar på och jag tycker det fanns flera såna ställen där just KONSTEN knöt samman de olika personerna. Tänker på sonen Ronans tavla, exempelvis... Jag som älskar konst tyckte att den delen av boken var extra givande. Den där sprickan (som ljuset kommer in igenom) gällde i allra högsta grad även Lornas syster och hennes familj, om man säger så.
Raderatyckte mycket om denna ❤️
SvaraRaderaFörlåt, Hannele, jag missade ditt svar. Ja, den är mysig! Och du som gillar England så mycket - den här innehöll ju faktiskt en hel del av engelsk småstad.
Radera