söndag 23 augusti 2020

Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka! 



4 kommentarer:

  1. Håhå, är det något det finns så är det just ont om tid. Alla som säger något annat har det så gott ställt att de har glömt/inte vet hur vardagen kan se ut i andra fall än ens eget...

    Jag hänger kvar och ser fram emot när du kommer tillbaka! Och så håller jag tummarna för att du orkar och att coronaeländet lättar snart så att du får lagom full rulle med företaget igen. Ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Sanna! Många har ju råkat betydligt värre ut än vad jag har - tack och lov har jag många kunder, uppdragsgivare, samarbetspartners och affärsvänner som förser mig med jobb nu. Vet inte hur jag skulle klarat mig om jag var NY på det här...

      Man brukar säga att Facebook och Instagram stressar med sina bilder och berättelser av perfekta familjer, perfekta semestrar, perfekta hem. Men något som stressar MIG är LinkedIn! Herregud vad alla är duktiga där. Världsbäst, faktiskt... och de kan prioritera rätt och värdera sin privata tid, är de noga med att berätta. Jag klarar nästan inte av att gå in där periodvis.

      Radera
  2. Jag lovar att hänga kvar. Jag använder dessutom Bloglovin så när du väl skriver så ser jag det :).

    Men jag förstår att det är oerhört tufft nu och jag hoppas att du orkar med allt du behöver för att överleva ekonomiskt. Din prio är ju helt enkelt att klara dig i denna svåra tid och det är många grupper som får försaka saker nu. Och promenaderna med hunden är nog något som ger tillbaka väldigt mycket gissar jag. Världen har nog sällan varit så orättvis. I synnerhet hos oss lite rikare länder. Vissa av oss har varit permitterade mer eller mindre och ändå fått större delen av lönen (som jag och jag skäms över hur lyxigt jag fått ha det), vissa har knappt någon inkomst alls (eller ingen) på grund av uteblivna jobb och vissa jobbar otroligt mycket (som de i sjukvården).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Cissi, varmt tack för de orden!

      Radera