Mord under julgranen (novellsamling)

Bokens titel: Mord under julgranen
Författare:
Åke Edwardsson
Inger Frimansson
Håkan Nesser
Katarina Mazetti
Arne Dahl (Jan Arnald)
John Ajvide Lindqvist
Johanna Nilsson
Torbjörn Flygt
Maria Ernestam
Henning Mankell
Redaktörer: Andreas Nyberg och Johanna Strömqvist
Förlag: Semic, 2010
Antal sidor: 160

Så här års springer det omkring småknattar i vårt villaområde och försöker kränga trycksaker ur en bunt jultidningar. Det är glättiga årsalmanackor och familjekalendrar, behändiga bajshumorböcker att ha på "dass" (som om man har ett dass?!), några cd-skivor med töntig barnmusik och mängder av märkliga böcker om virkning, fotbollshjältar, cupcakesbakning och andravärldskrigshistoria.

Mitt i den där röran av oaptitliga böcker och krafs brukar det finnas några godbitar. "Bland tomtar och troll", till exempel. Förra året fanns det en bok som jag genast kryssade för. Toppen, så hade jag hittat något i de där bedrövliga jultidningarna som jag faktiskt ville läsa: "Mord under julgranen". En perfekt bok! Dels för att den bestod av tio små noveller, precis lagom att svälja så där i stressiga juletider. Dels för att det var myspysrysare och trevliga mord. Och framför allt för att berättelserna var skrivna av Sveriges främsta författare!

Men härmed utfärdas en varning. Köp inte den här boken. Köp antagligen inte några liknande böcker heller. Bortkastade pengar, slöseri med tid. Det här är rent skräp. Det bär mig emot att säga det, för boken är ju skriven av folk som jag antingen beundrar för deras skrivarkonst eller av folk som säljer väldigt bra för att alla andra beundrar dem.

"När snön föll" av Åke Edwardsson är en obegripligt tråkig liten novell som inte ens är spännande men nog ska verka nervkittlande. Om man tycker det där är läskigt så är man ett nervvrak från början.

"Det röda" av Inger Frimansson är så förutsägbar och trist så den känns som ett plagiat. Såklart tomten ska gå bärsärkagång och få lust att mörda sin gamla älskarinna.

"Förrättningen" av Håkan Nesser är välskriven, snyggt komponerad, känns som en klassisk rysare, en av få som kan tänkas vara läsvärd - men samma sekund man läst klart är den borta ur minnet.

"Mannen som inte var där" av Katarina Mazetti är så bläkdålig så jag orkar inte ens recensera den. Gillar man dokumentära teveserier om döingar som hemsöker en modern familj så kanske man kan ta sig igenom denna lilla berättelse.

"Mumien flyger" är komisk - jag vet inte om det är meningen eller ofrivilligt, men den är skriven på så styltigt och klyschigt så antingen är författaren djupt humoristisk eller så har han överlåtit skrivandet på sin 13-åriga dotter. Inte det minsta hemskt är det heller, bara töntigt komiskt.

"Equinox" av John Ajvide Lindqvist är bra. Tack! Riktigt välskrivet och konstigt och äckligt på ett väldigt bra sätt. Jag visste väl att man kunde lita på honom att leverera något läskigt. Hur rubbat är det inte med granntanten som ska vattna krukväxter och ta in post under jullovet och hittar ett vackert lik som hon börjar prata med? Novellen finns dock publicerad i novellsamlingen "Pappersväggar", så jag rekommenderar att ni köper den boken istället.

"Vill du dö för mig?" av Johanna Nilsson. Sorry, men här tröt mitt tålamod. Jag skumläste och blev inte imponerad.

"Före paus" av Torbjörn Flygt är nog ganska lagom för en sån här samling julmord, den är välskriven och lagom småtråkig och inte det minsta snaskig. Om hela boken hade bestått av liknande historier hade recensionen sett helt annorlunda ut.

"Irmas fasta lår" av Maria Ernestam hade förstås skyhöga förväntningar på sig eftersom jag gillar henne så mycket. Och faktiskt: hon har skrivit den enda novellen som är riktigt välförfattad och julig, så där lite Roald Dahl-ryslig. Bra!

"Mannen med huvan" av Henning Mankell, ursäkta men jag läste den inte för den handlar om kommissarie Wallander och kassaskåp och pistoler och ett rån. Så mycket begrep jag av skumläsningen och det lockade mig inte alls.

-

Betyg: Köp inte. Varken titeln eller omslaget passar det minsta ihop med innehållet.

Rekommenderas till: jag vet inte vem.

Snackis: Absolut inte.

Boken är slutsåld på förlaget, men det kommer hela tiden nya, liknande.

Astrid från Vimmerby

Bokens titel: Astrid från Vimmerby
Författare: Lena Törnqvist
Förlag: Eriksson & Lindgren, 1998
Antal sidor: 61

Den har några år på nacken nu, den här boken. Jag tror jag fick den i present av någon, minns inte vem, och det är väl en typisk gå-bort-present som de flesta kan uppskatta.

Jag har fler böcker om Astrid Lindgren men den här är den bästa, trots sitt lilla format.

Boken är fylld av fina bilder, mestadels från Astrids privata album, som visar allt från hennes far- och morföräldrar till de egna föräldrarna Samuel August och Hanna och vidare till Astrid och hennes tre syskon. Perfekt att bläddra och läsa några sidor i, återvända och läsa lite till!

Här finns bilder på bostäder och gårdar, släkt och skolkamrater, livet i Småland vid sekelskiftet och hur det var att gå i skolan på 1910-talet. Vidare till Astrids flytt till Stockholm, maken Sture och de båda barnen. Sedan följer berättelser om hennes böcker och författandet, med små utdrag ur de berömda barnböckerna.

Jag är mycket förtjust i denna lilla bok. Man kan verkligen inte säga att det är någon skönhet i fråga om layout och formgivning, men det gör inget. Den är intressant och lärorik, författarinnan är påläst och engagerad, boken kryllar av teckningar, utdrag, faksimiler och foton. Den är helt enkelt väldigt trevlig när man vill lära sig mer om en av Sveriges mest beundrade och lästa författare!

Betyg: Oproffsigt layoutad, men det kan man förlåta för den är så inbjudande att bläddra i och har så föredömligt korta och informationsrika kapitel om såväl Astrid och livet omkring henne. Det här är feelgood, om något!

Rekommenderas till: dem som gillar Astrid Lindgren och svensk historia.

Snackis: Tror inte det.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Wolf Hall

Bokens titel: Wolf Hall
Författare: Hilary Mantel
Originalets titel: Wolf Hall
Översättare: Jesper Högström
Förlag: Svante Weyler Bokförlag, 2013
Antal sidor: 648 (!)

Nu har ju spaltmeter redan skrivits om denna bok, så vad kan väl jag tillföra? Det får nog närmast bli några stolpar, för jag tror att allt redan har sagts.

Jesper Högströms översättning är fantastisk och jag har läst om hur noggrant han gick tillväga då han skulle återskapa ett 1500-talsspråk. Mycket skickligt gjort!

Hilary Mantel har lyckats få London i början av 1500-talet att framstå som levande och verkligt. Doft och stank, ljud och oljud, kläder och möbler, hus och trädgårdar, djur och mat. Det är som att teleportera sig till en annan tid och ett annat land - och ändå märkligt hemtamt.

Jag tycker att det här är en underbar bok! Tjock som få, men ingenting av det känns överflödigt.

Om man händelsevis har missat denna bok - hur nu det kan ha gått till?! - så får jag väl kort beskriva handlingen:

Engelska konungen Henrik den åttonde av Tudorsläkten är den ena huvudpersonen, men berättarjaget/den verklige huvudpersonen är Mäster Thomas Cromwell (som omväxlande beskrivs i första och tredje person singular) och hans omgivning.

Genialisk sammanfattning av Three Panel Book Review!

Konflikten mellan drottning Katarina av Aragonien och hennes efterträderska Anne Boleyn är själva kärnan i berättelsen. Hur ska Henrik kunna skilja sig från sin hustru, som bara fött honom en enda svag liten dotter och inga söner alls, för att äkta Anne som förhoppningsvis kan ge honom söner? Kan Cromwell förmå påven att annullera äktenskapet?

Det är en fascinerande värld av makt och intriger, kärlek och sorg, och en vansinnig massa taktiska drag för att uppnå det man önskar. Så extra märkvärdigt då, att detta är historia och faktiskt har skett!

Min enda invändning är dock en kraftig sådan. De första hundra sidorna - jag överdriver inte - höll jag på att bli tokig på Mantels sätt att skriva. Thomas Cromwell är en av tio (10!) viktiga personer i boken som heter just Thomas. Då kan man faktiskt kräva av författaren att underlätta för oss läsare genom att inte skriva som hon gör. Jag hade ett bra exempel, men har tappat bort det bland de 648 sidorna. Hon kan alltså inleda en mening med att referera till Thomas (utan att man begriper vem hon snackar om!) och sedan fortsätta med tre "han", varav det första "han" syftar på Thomas (som man fortfarande inte vilken av dem alla) och de övriga två "han" syftar på huvudpersonen Cromwell.

När man läser folks korta recensioner på nätet så inser man snabbt att många liksom jag tröttnade på att inte begripa vem som avses.

Nu har ju Mantel fått en miljon priser, utmärkelser och upphöjelser tack vare sin underbara bok så hon är väl immun mot all kritik. Ändå måste jag säga att jag tycker att det är rent ut sagt dåligt att skriva på det viset. Har hon alls försökt leva sig in i hur man uppfattar det utifrån, om man inte har figurerna i huvudet så som hon har medan hon skriver?

I samma stycke kan det stå "du" där författaren berättar om Thomas Cromwell som om han hörde henne - och några ord senare "han" som om Cromwell inte längre lyssnar.

En viktig person i berättelsen är Thomas Wolsey. Han beskrivs ömsom som Thomas (gode gud, ge mig styrka!), Wolsey, ärkebiskopen, Ärkebiskop Wolsey, kardinal Wolsey, Kardinalen, lordkanslern och diverse annat. Föreställ er att man gör liknande med alla andra män vid kungens hov - de hade ju mängder av adelstitlar och krångliga namn och därefter även titlar för arbetet - så begriper ni att man som läsare till slut bara låter allt strömma igenom en. Jag missförstod säkert vem som gjorde vad vid ett flertal tillfällen, men det var bara att kapitulera inför författarens oförmåga att skriva tydligt. Man får hoppas att man på det stora hela taget kan tillgodogöra sig berättelsen.

Betyg: Jag skulle gärna gå lös med rödpenna på varenda sida för att visa Mantel att SÅ HÄR SKRIVER MAN INTE (om man vill att folk ska hänga med i berättelsen), men samtidigt är det är så fantastisk skildring av en svunnen tid som växer fram, så jag kan inte annat än njuta av boken.

Rekommenderas till: oerhört historieintresserade individer som älskar maktintriger, halshuggningar, kärleksaffärer, pest och kolera (bokstavligt talat!) och kungahus. Och man bör vara en rätt driven läsare för att ta sig igenom sexhundra sidor av detta, ska tilläggas.

Snackis: En bra bokcirkelbok, i flera avseenden.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET

Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Marie Hermanson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2004
Antal sidor: 263

Marie Hermanson, är inte hon en av de stora svenska nutida författarna? Eller har jag missförstått något kanske? Jag ser hennes namn så ofta, trodde att det var en av de där få som faktiskt lyckats ta sig fram i branschen och bli någon.

Ändå var det enda jag kände till om henne att hon skrivit romanen Musselstranden (1998) och att hon är från västkusten. Nu läser jag att hon även blivit Augustnominerad för romanen Värddjuret (1995). Av någon anledning associerar jag henne med en läskig spökhistoria som publicerats som DN:s dagliga sommarläsning. Kan inte hitta att hon faktiskt bidragit med sommarföljetongen men så ser det ut i mitt huvud, i alla fall.

När jag fann den inbundna "Hembiträdet" i svärmors bokhylla - densamma som jag nyss beskrev hur jag slängde det mesta ur! - så lade jag genast rabarber på boken. Den verkade precis så krypande obehaglig och vardagspsykologisk som jag hade föreställt mig att Hermanssons böcker skulle vara.

Handlingen kretsar kring Nora som tar anställning som städerska hos en man i ett ordinärt, svenskt villaområde. Hennes enda anledning att ta jobbet är att hon är så himla nyfiken på vem som egentligen bor i det där huset.

I själva verket är Nora nämligen Yvonne, den högpresterande och framgångsrika kvinnan som driver organisationsföretaget Din Tid. Hon kan allt om hur man rationaliserar, effektiviserar, skapar ordning och jobbar bättre. På fritiden promenerar hon runt i det där villaområdet och fantiserar ihop historier om vilka som bor där - men just det här mystiska huset vet hon inget om.

När chansen uppenbarar sig att få komma in - förutsatt att man tar jobbet som hembiträde! - så tar Yvonne den, och kallar sig raskt för Nora inför sin nya arbetsgivare. Men han är en labil och opålitlig varelse som har en hemsk historia att berätta. Nora sugs in i hans liv, blir lite kär i honom, vill veta mer om varför hans fru försvunnit och vad det är som tynger honom så mycket.

Varvat med beskrivningarna av Nora och den rätt läskiga mannen, är otroligt trista beskrivningar av hennes eget liv som Yvonne. Alltså, så pass trista så jag börjar undra vad författaren tänkte när hon skrev det här. När jag jobbar som copy och skriver reklam- eller informationstexter till mina kunder, skulle jag kunna få såna här underlag. Knastertorra CV:n som verkligen inte lämpar sig i en skönlitterär roman:

"Först var hon bitter. Sedan upptäckte hon att ekonomi kunde vara ganska roligt. Hon lärde sig hur man söker bidrag och fick näsa för var det fanns pengar att hämta. Hon ordnade en fast tjänst åt sig själv med en liten men stadig lön. Så småningom tröttnade hon på den låga lönen och sökte sig till verksamheter som var mer inkomstbringande. Efter några anställningar på olika företag insåg Yvonne att hon behövde högskoleutbildning. Hon läste till civilekonom med inriktning på organisation och ledarskap. Hennes examensarbete handlade om tidsplaneringen i ett IT-företag. ---"

Helt ärligt, tycker inte ni också att det här liknar en dödsannons, en runa skriven av före detta arbetskamrater? Ibland "roar" jag mig med att läsa runorna i DN. De är ofta sorgliga påminnelser över hur fjuttiga liv vi tycks leva och vilka banala saker våra efterlevande väljer att lyfta fram. Texten här ovan skulle passa utmärkt till att beskriva en Yvonne, 69 år, som hastigt avlidit och nu ska glorifieras av några väninnor och arbetskompisar.

Betyg: Stämningen är bra beskriven, området likaså och visst är det lite spännande att se vad som händer med Nora - men resten är rent ut sagt tråkigt och jag bryr mig inte ett dyft om ifall Yvonne skulle bli knivhuggen till döds i sista stycket.

Rekommenderas till: folk som gillar Marie Hermansson och mystiska, svenska romaner.

Snackis: Nej, det här är inte mycket att prata om.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Augustiresan

Bokens titel: Augustiresan
Författare: Anna Fredriksson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2014
Antal sidor: 342

Jag hade nog skruvat upp förväntningarna alldeles på tok för högt. Det här är på många vis en tankeväckande bok, men inte alls lika underhållande som jag hade föreställt mig.

Jenny är i det närmaste ett vrak. Det enda hon har gjort det senaste året är att jobba - och inte har det varit särskilt roligt att gå till arbetet heller, för sedan hon blev mellanchef har hon hamnat i kylan. Inga arbetskamrater att fika med eller prata bort en stund med. Tvärtom är hon avskydd av hela avdelningen, baktalad och smutskastad. Chefen kan hon inte vända sig till. Den snälla arbetskamraten Niklas bjuder in till samtal och vänskap men blir bryskt undanskuffad av Jenny, som inte vill känna sig svag och inkompetent.

Till slut rasar hela hennes värld samman. Mannen i hennes liv är otrogen. Hennes väninnor - som egentligen inte kände varann innan de möttes genom Jenny - börjar umgås sinsemellan, utan henne, eftersom hon aldrig besvarar deras samtal eller sms.

Men när Jenny är allra längst nere på botten kommer de tre tjejkompisarna med förslaget att ta en sen cykelsemester på Österlen. Fem dagar, bara de fyra vännerna, avkoppling och glädje. Kruxet är bara att Jenny öppnar knappt munnen, hon släpper inte in väninnorna i sitt elände, svarar inte på deras frågor, isolerar sig (och verkar jäkligt trumpen och barnslig, om jag får säga min mening).

Om det var min kompis som betedde sig som Jenny så skulle jag lacka ur totalt. Det är okej att inte höra av sig, det är okej att inte alltid vräka ut sina känslor i alla lägen - men den här tjejen åker ju iväg på något som närmast ska ses som en helande retreat med sina välmenande och kärleksfulla tjejkompisar... och hon gör inte ett dyft för att tacka dem.

Alla har sina problem, det gäller såväl arbetskompisen Niklas som vännerna Anja, Martina och Petra. Men tror ni att Jenny lyssnar? Näe då. Hon tänker på sitt och tycker gruvligt synd om sig själv.

Bokens stora behållning är den lysande skildringen av hur Jenny förändras då hon blir mellanchef på företaget - men också hur hennes arbetskamrater genomgår en närmast bisarr förändring. Det är träffsäkert och skrämmande verklighetstroget med den arbetsplatsmobbning som hon utsätts för.

Däremot gäspade jag mig igenom skildringarna av cyklandet mellan en massa slumrande småstäder i södra Sverige, Jennys sätt att tiga som muren, Anja som bölar för minsta lilla (och har en hemlighet som man får veta först i slutet), Martina som är så klämkäck (och har en hemlighet som man får veta först i slutet...) och Petra som minsann aldrig skulle träffa Den Rätte och få barn (men är gravid).

Betyg: Schizofrent: toppenbra att se en arbetskonflikt ur chefens synvinkel, inte bara de anställdas - men segt att läsa om väninnors behov av att fläka ut sina kärleksrelationer för varann.

Rekommenderas till: kvinnor med väninnor. Jag kände inte att jag mådde bra av den här boken, men jag tror det var menat att jag skulle göra det ("En både varm och omskakande berättelse om vikten av att våga visa hela sitt jag för dem man älskar" har ju någon knåpat ihop på omslagets baksida...) Alltså får man nog anta att detta är en så kallad feelgood-roman.

Snackis: Ja, en bra bokcirkelsnackis - kanske kommer det fram några intressanta detaljer ur bokklubbens vänskaps- och kärleksliv om man har denna bok som läsning?

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Man slänger inte böcker!

Den engelska drottningen, Elizabeth II, sa en gång i ett nyårstal att det gångna året varit hennes "annus horribilis". Det som skulle varit hennes härliga, årslånga firande av 40 år på tronen blev en mardröm; en rad snaskiga skandaler orsakade av hennes vuxna barn och deras partners - och som avslutning brann det nära 1000 år gamla slottet Windsor Castle...

Jag brukar säga att mitt eget "annus horribilis" var 2009, då jag var tvungen att ta en dag i sänder för att överhuvudtaget orka mig igenom eländet.

Till skillnad från den sönderspelade filmen "Fyra bröllop och en begravning" fick vi i familjen ägna oss åt ett bröllop och tre begravningar. Ovanpå det en kraschad privatekonomi samt ett krävande husbygge som höll på att ge mig magsår, hjärtinfarkt och gråa hårstrån. Toppa det med att jag fick den beryktade svininfluensan, så fattar ni att epitetet horribel är rätt träffande.

Min svärmor dog och - för att göra en lång historia kort - så ville hennes många barn bara ta de finaste sakerna och därefter lämna resten av hennes livs samlingar åt mig att rensa, städa, skänka bort eller slänga på tippen. I gengäld kunde jag, min man och våra barn (mot ersättning, förstås...) få bo i svärmors lägenhet under tiden det mastodontkrångliga husbygget pågick.

Jag tömde svärmors lägenhet, gav bort allt jag kunde och slängde resten. Där försvann mina båda svärföräldrars liv i svarta sopsäckar på tippen. Ett nära 60-årigt äktenskaps kompletta hem, förpassat till en avfallsanläggning, önskat av ingen.

Prydnadsugglor, ryamattor, udda bestick, omoderna kläder med PUB-etikett i nacken, hushållsapparater med elkontakter som inte längre fungerar, en mangel som inte jämnat ut skrynklor på lakan det senaste decenniet, en diabildsprojektor för bilder som ingen tittar på, trasiga ramar med fula litografier, vackert vävda linnedukar med fula flottfläckar, plastbyttor utan matchande lock - ja, ni fattar.

Men utmärkande för mina svärföräldrar var också deras stora boksamling. Sedan min mans syskon tagit vad de ville ha, fick jag välja. Det blev Per Anders Fogelströms svit om Stockholm, några trevliga Maria Lang- och Stig Trenter-mysterier, glassiga coffeetableböcker om renässansens målare, och förstås kvinnohistoria à la Ulla Isaksson och Kerstin Thorvall. (Det räckte att säga "kvinnokamp" så gick svärmor igång och var omöjlig att tysta den närmaste halvtimmen...)

När jag hade valt vad jag ville ha, återstod flera rum med fyllda bokhyllor. Jag ringde runt till olika antikvariat i Stockholm men ingen ville ha något. Jag lade ut några böcker på Bokbörsen men fick dem inte sålda. Jag kontaktade välgörenhetsorganisationer som dock alltid tackade nej med frasen "Vi vill ha pocket, att sälja för tio kronor styck, inga stora inbundna böcker". Jag hade lust att skrika åt dem: "Fattar ni inte vad det här ska ha kostat? Fattar ni vad mycket detta var värt för mina svärföräldrar, borträknat det ekonomiska värdet? Att kunna ha rikedomen av så många tjocka, vackra, inbundna böcker."

"Vi slänger det, rubbet, alltihop, vi åker till tippen, jag vill bli av med det", konstaterade min man. Jag stretade emot. Man slänger inte böcker. Det gör man bara inte!

Det slutade med att eftersom ingen ville ha böckerna, hur många jag än frågade, så fick jag plocka ner dem i stora papperskassar och slänga dem. Sexton proppfulla COOP-kassar.

Jag fick åka flera omgångar med vår bil för att överhuvudtaget få med mig det mesta - och då hade jag inte ens tagit itu med svärmors landställe eller förrådet. Om ni bara visste hur många böcker som ryms i sexton papperskassar.

Det här hemska året grät jag en hel del. Den dagen då jag stod på soptippen med iskalla vårvindar blåsande i ansiktet började jag också gråta, för jag ville verkligen inte slänga böckerna. Man slänger helt enkelt inte böcker! Det gör man inte.

//Joelinda

Leka bland vuxna

Bokens titel: Leka bland vuxna
Författare: Sophie Dahl
Originalets titel: Playing with the Grown-ups
Översättare: Lina Erkelius
Förlag: Pocketförlaget, efter en överenskommelse med Damm förlag, 2009
Antal sidor: 279

Att jag fastnade för den här boken beror nog enbart på att den är skriven av Roald Dahls dotterdotter och att den utlovade en spännande redogörelse för hur det var att växa upp med hans minst sagt underliga dotter Marina som sin mamma.

Roald Dahl, författaren till alla dessa underbara böcker - Kalle och chokladfabriken, SVJ, Den listige herr räv, Naddap Dlöks, Matilda, Häxorna, Herr och fru Slusk, ja ni vet - står högt upp på min lista över fantastiska barnboksförfattare. Men han är även väldigt skicklig på att skriva korta noveller och små rysare. Eller var, ska jag väl skriva, för han är död sedan länge.

Roald och hans hustru kallas bestepapa och bestemama i boken, sannolikt för att han ju hade norskt ursprung. I sitt vackra hus på den engelska landsbygden bor de tillsammans med sin vuxna dotter Marina och hennes tre barn: utomäktenskapliga Kitty och de yngre tvillingarna Sam och Violet. Det vill säga, tills Marina får en ingivelse att flytta till USA för att delta i något hippieartat new-age-flum och lämnar kvar Kitty på internatskola i hemlandet.

Marina och hennes två systrar är kända för sin skönhet och stjärnglans. Återkommande i boken beskrivs hur oerhört vackra de är - och även Kitty; de är vackra även "med Londons mått mätta". Lite tjatigt kan det vara att läsa om hur gudomliga söta och fantastiskt vackra kvinnorna i boken är.

Bestepapa, Harald i boken - Roald i verkligheten - förmår inte skydda sina döttrar och deras egna, unga familjer trots att han helst skulle vilja se att de stannade i den lantliga idyllen för alltid. Boken är så gott som självbiografisk, enligt uppgift från författaren, och kan väl sammanfattas så här:

Roald Dahls undersköna dotterdotter skildrar en vedervärdig uppväxt i materiell rikedom och känslomässig misär. Hon växer upp med en ung, vacker mor som är psykiskt instabil, som ljuger för sina barn, som inte kan ställa upp för dem eller ge dem trygghet. Boken är sorglig och jag ville veta mer om barnens liv och hur det gick för dem. Kändes som att den inte riktigt fullföljde, inte berättade klart, alla gånger.

Ibland störde jag mig på det där pratet om vacker, vackrare, vackrast och att man inte nådde riktigt ner på djupet. En del av de negativa recensioner som Adlibris länkar till säger att det är lättläst chic-lit och då fattar jag om man blir besviken. Men det är en självbiografi omskriven i romanform och då tycker jag att man läser boken helt annorlunda. Ebba von Sydows kommentar på bokens baksida är direkt vedervärdig: "Härligt smaskigt". Hur kan man säga så om en så hemsk barndom?

Betyg: Sorglig och hyfsat läsvärd om en annorlunda uppväxt i ytlig glamour och skönhet.

Rekommenderas till: dem som vill läsa en uppväxtskildring utan det värsta avarten (inlåst i källare utan mat, pryglad och våldtagen) eller som är lite nyfikna på Roald Dahls döttrar och deras liv.

Snackis: Ja, en snackis att prata kring men knappast underlag för hetsiga diskussioner.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET. Jag hittar inte att den finns kvar på svenska, möjligen kommer den in igen eftersom man kan bevaka den: SVENSK POCKET.

Hitta vilse

Bokens titel: Hitta vilse
Författare: Carin Hjulström
Förlag: Bokförlaget Forum, 2011
Antal sidor: 428

Det kan nog vara en fördel att ha läst "Finns inte på kartan" av samma författare, för där förekommer delar av persongalleriet och man får en bakgrund till vad som utspelar sig i denna bok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta vad jag just läst. Det är inte dåligt - inte alls! - men det suger inte tag i mig. Man kan inte skylla på språket eller själva intrigen eller upplägget egentligen, men om jag ska vara riktigt ärlig så känns hela boken ganska... enkel. Lite seg på sina ställen, lite platt rakt igenom. Jag har svårt att engagera mig i det som händer.

Huvudpersonen Frida Fors är en sympatisk ung kvinna som gått ut Journalisthögskolan och haft vikariat bland annat på en landsortstidning i Småland. Nu får hon drömjobbet på Aftonpressen i självaste huvudstaden och måste därmed flytta från sin hemort Göteborg till en lägenhet i Stockholm. Hur man nu hittar någonstans att bo inom tullarna?! Inte en själ känner hon, inte en enda kompis har hon, och de människor hon lär känna är väl inte alltid så trevliga.

Här finns många trådar; svårigheten att få ett bra jobb trots en bra utbildning, omöjligheten i att skaffa ett eget boende i Stockholm, kvällspressens omoraliska inställning till sina intervjuoffer, porrstjärnornas eventuellt fria val att välja sitt yrke, förmågan att försörja sig själv, känslan av att välja ett jobb man inte vill ha men där man kan tjäna stora pengar, vikten av att ha rätt kontakter. Rakt igenom boken löper den något sega historien om Fridas arbetsplatser och den moral som härskar där.

Här finns också flera mammor som tar livet av sig eller blir sjuka eller deprimerade, flera pappor som är ena riktiga svikare och åtskilliga ungar som farit illa (i stort sett varenda en av personligheterna som namnges, skulle jag tro).

Det handlar också om kärlek och nätdejting. Frida lever ensam men letar efter en man. Flera av hennes bekanta letar en partner genom kärlek på nätet, på jobbet eller på danskurser. Tack och lov faller inte författaren för klyschorna utan låter Frida ha sex fast hon egentligen "inte borde", avspisa folk trots att de är både halta och lytta (och därmed "synd om"), inte bli kär i den person man skulle kunna tro att hon ska upptäcka är hennes livs kärlek samt ställa vettiga krav på dejternas syn på jämställdhet och kvinnor.

Karaktärerna är lite klichéartade och man kan omöjligt känna särskilt starkt med någon i boken - det är inte tal om man man sitter med tårar i ögonen eller hjärtat i halsgropen eller ett leende på läpparna. Det här är inte en bok som man lägger ihop och tänker "Åneeeeej, är den redan slut? Jag som ville veta mera!" eller där man går och tänker på huvudpersonerna i dagar efteråt. Det här är nöje för stunden, extremt lättläst och simpelt.

Betyg: Uppföljare till "Finns inte på kartan" och borde läsas i direkt följd. Enkla böcker med viss sens moral och genomtänkta teman men utan något bestående intryck.

Rekommenderas till: Frida Fors:are, kvinnor i 25-årsåldern som gillar romaner som utspelar sig i ett nutida Sverige.

Snackis: en hel del att prata om förvisso - det får man ändå ge författaren!

Länk till boken på Adlibris: POCKET för ofattbara 114 kronor...

De döda språkens sjö

Bokens titel: De döda språkens sjö
Författare: Carol Goodman
Originalets titel: The Lake of Dead Languages
Översättare: Katarina Jansson
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Forum, 2003
Antal sidor: 384

Jag hittar pocketboken på landstället, inklämd i bokhyllan bland andra lättsmälta böcker jag plöjt under de somrar vi ägt stugan. Kvarlämnad ifall någon gäst vill ha en bok att läsa och kanske ta med sig hem, tillsammans med några Pasolinna-komedier, ett gäng fåniga deckare och grannens sönderlästa böcker om hårdhudade killar som hamnat i exotiska fängelser på livstid.

Det här är en bok jag inte kan rekommendera till någon. De 384 sidorna är fullsmockade och tättskrivna. Men vilket svammel! Jag undrar om Goodman skrivit något mer eller om det här är det enda hon har klämt ur sig - och isåfall om hon tjänat tillräckligt med pengar på smörjan för att kunna försörja sig.

Baksidestexten är såpass bra så jag kopierar den rakt av:
"För tjugo år sedan lämnade Jane Hudson internatskolan Heart Lake efter en fruktansvärd tragedi. Nu återvänder hon för att undervisa i latin och för att börja ett nytt liv med sin lilla dotter. Men snart väcks minnena till liv. Bara Jane vet vad som egentligen hände den där gången. Samtidigt börjar en rad händelser inträffa som på ett makabert sätt påminner om och repeterar historien då Jane själv var student på skolan."

Ja, ni fattar ju själva... Jag har en stark aversion mot böcker som denna. Det är nästan mer dåtid än nutid, men storyn ska ju hållas ihop av att händelser från förr upprepas i nuet.

Det är den sortens bok där snobbiga internatelever studerar latin (!) och blir uppkallade efter mytologiska gudinnor, där man är kär i fel person och den personen är kär i flera, där man ror ut på sjöar vars yta inte syns för all dimma, där man åker skridskor på samma sjö fast man vet att det finns flera vakar, där ärliga elever visar sig vara förljugna och där någons flickvän naturligtvis - naturligtvis! - visar sig vara gravid (illa nog) med fel person (än värre) och därför måste dö (såklart).

Betyg: Spännande dussinroman med korkad intrig.

Rekommenderas till: Hmm, jag vet inte.

Snackis: Nej, gud så tråkigt samtalsämne.

Boken tycks inte finnas kvar i bokhandeln.