Kärlek och ensamhet

Bokens titel: Kärlek och ensamhet
Författare: Dag Notini
Förlag: Natur och Kultur, 1990
Antal sidor: 242

På den tiden man inte kunde läsa allt om (okända) personers privatliv, kärleksbekymmer och sexproblem på nätet var det spännande att läsa insändarna i dags- och veckotidningarna där samlevnadsexperter kom med goda råd. Jag läste ofta de där frågespalterna, både hos farmor som köpte husmorstidningar som Allers och Hemmets Journal och i mitt eget hem där vi prenumererade på Dagens Nyheter.

En av dem som gav expertsvar var Dag Notini, läkare och psykoanalytiker, född 1937. En gång i tiden tyckte jag alltså att det var uppriktigt intressant att läsa hans svar, men nu inser jag att för mig är det oändligt mycket mer givande att läsa helt okända människors bloggar eller gå in på olika forum på nätet. Där har jag möjlighet att ta del av en problemställning och många människors mer eller mindre välformulerade svar, men också att interagera genom att själv ställa motfrågor.

Notinis bok utkom 1990 och bygger på läsarbrev som han fått under sina femton år på DN. Jag skulle tro att de är skrivna från 1975 och framåt. Visserligen är väl folk lika kära och lika otrogna som de var 1915 eller är 2015, men faktum är att man ändå kan se att levnadsförhållanden och värderingar har förändrats sedan jag var ung på 1990-talet. Det är en lättläst bok med genomtänkta svar, men rakt igenom kan man säga att den inte klarat av att åldras - den känns daterad, helt enkelt.

Omdöme: Som frågespalt i en morgontidning var detta säkert mycket bra. Som bok är det lite begränsande att man bara har ett litet urval att välja bland. Som 25 år gammal bok är den tämligen ointressant. Åker i soptunnan.

Förälskelse och kärlek

Bokens titel: Förälskelse och kärlek
Författare: Fransesco Alberoni
Originalets titel: Innamoramento e amore
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Bokförlaget Korpen, 1988
Antal sidor: 133

Vad fick mig att köpa denna bok? Den är visserligen bara på 133 sidor, men de är tättskrivna och inbjuder inte till någon nöjesläsning.

Boken inleds med en definition av ordet förälskelse och sedan följer:
"Förälskelse är inget vardagligt fenomen, en sublimering av sexualiteten eller en fantasins nyck. Men det är heller inte sui generis något ofattbart, gudomligt eller diaboliskt. Det är ett fenomen som kan hänföras till en redan känd kategori av fenomen, nämligen de kollektiva rörelserna."
Vad i all världen fick mig att känna att jag kunde få ut något av denna text?

Boken är tungt skriven, högtravande, med ett stelt språk, svår att överhuvudtaget engagera sig i. Den är först utgiven 1979 och känns väldigt omodern. Jag kommer aldrig att läsa den igen.

"Vad är förresten vardagens trivialitet om inte just misslyckandet av de förändrings- och omvälvningsprocesser som begynnelsestadiet hade som mål? Förälskelsen är ett utforskande av det möjliga, den person vi förälskar oss i är för oss ett redskap som vi hoppas skall hjälpa oss att radikalt förändra vardagen."

Omdöme: Tillför ingenting till mitt liv. Åker i soptunnan.

Böcker om krånglande relationer

Här kommer alltså en drös böcker som stått i faktahörnan av min bokhylla och dammat i ungefär 25 år. Nu är det färdigt med dem. Jag vill inte ha dem längre.

Jag tittar på försättsbladen i de sex böckerna och ser att jag antecknat att jag köpt fem av dem 1989-1992, ungefär samtidigt som jag flyttade ihop med min man. Jag har inte läst om en enda av dem efteråt, så de kan inte ha varit så matnyttiga.

Det här är böcker som jag inte gärna visar upp, för de indikerar ju att vi skulle ha ett problemfyllt förhållande där vi behöver hjälp att reda ut vår relation.Och så kan det ju vara. Eller inte. Det har inte med saken att göra egentligen.

Vad som räknas här är att jag inte gillar att böckerna står där i bokhyllan och ropar ut "Här är ett par som är otrogna, inte tänder på varann, har tröttnat på relationen, känner sig missförstådda och måste läsa terapeutiska böcker för att orka hålla ihop".
//Joelinda

Vilka böcker vill man inte visa att man äger?

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om varför det är finare att ha många böcker än få, varför ett eget bibliotek är finare än ett eget datarum hemma, varför fler löpmeter böcker är högre status än att ha en enda Billybokhylla med några favoritböcker (och allt annat har man skänkt bort).

Likaså har jag flera gånger påbörjat ett inlägg om dagen då jag slängde sexton papperskassar med böcker rakt ner i en container och gick gråtandes därifrån. Och varför det är så oerhört laddat att göra sig av med böcker.

Men jag hinner aldrig riktigt finputsa på texten och har svårt att formulera mig utan att låta fördömande. Misstänker att jag skulle stöta mig med både nära vänner och ytligt bekanta om jag skrev det jag går och grubblar på, för det inkluderar ett stort mått av snobbism.

Häromdagen fick jag ett mejl från en av bokklubbsväninnorna, där hon skrev till oss alla att hon har läst en del här inne på min blogg den senaste tiden och att det är litegrann som att tjuvkika i någons bokhylla (en aktivitet som hon för övrigt tycker är mycket rolig att ägna sig åt). Visst är det lite så, det håller jag med om! Det fick mig att fundera på vad jag exponerar här - och vad som syns i min verkliga bokhylla hemma.

Finns det böcker som man inte låter stå framme för att de är för pinsamma? Sånt som man inte vill att andra ska se att man läser? Jag har inga undangömda böcker, men det finns bokryggar som jag hoppas att besökare skulle missa att lägga märke till.

Vilka böcker vill ni inte visa för era gäster att ni har? Jag har kommit fram till vad jag anser vara värre än att ha en komplett Harlequin-serie om kärlek på lasarettet eller en handbok i hur man utrotar envetna fotvårtor eller en viltköttskokbok av flottige Per Morberg. Nämligen: så här reparerar du din kärleksrelation.

Inte vill man väl stoltsera med familjegräl, impotens, otrohet, leda, kärlekstörst eller ruttna könsroller. Men jag har en hel drös böcker i den genren och imorgon tänkte jag recensera dem, trots att de är gamla och kanske inte går att få tag på längre. Sedan åker de i pappersinsamlingen, oavsett om de fyller ut en halvmeter till i min bokhylla eller inte. Hellre att jag inte verkar så beläst och så rikt utrustad med egna böcker än att jag avskyr att se de där titlarna varje gång jag rotar igenom pocketböckerna hemma. Man får faktiskt slänga böcker om man inte känner att de tillför ens liv något.
//Joelinda

Ya-ya-flickornas gudomliga hemligheter

Bokens titel: Ya-ya-flickornas gudomliga hemligheter
Författare: Rebecca Wells
Originalets titel: Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood
Översättare: Elisabeth Werner Starck
Förlag: Bonnier Pocket, 2000
Antal sidor: 393

Feelgood så det stänker om det! Det är berättelsen om kamratgänget Ya-Ya som ingriper i en mor-dotter-konflikt, där den vuxna framgångsrika dottern anklagat sin åldrande mamma för att vara barnmisshandlare (officiellt, i en tidning, så att "alla" kan se det) och mamman har totalflippat varpå dottern blir så ångerfull att hon ställer in sitt stundande bröllop.

Försöken att fjäska för mamman lyckas inte, mamman är enveten och bryter istället kontakten med sin dotter. Då griper de gamla barndomsvännerna i Ya-Ya-flickorna in, ett gäng tanter i 70-årsåldern som förmår sin väninna att skicka en gammal klippbok med brev och tidningsurklipp från 1930-talet. Dottern får till sin förvåning läsa om vad Ya-Ya-flickorna gjorde, på den tiden hennes mamma var ung.

Den stora behållningen med denna bok var förstås det vackra i kraften i systerskap, kamratskap, släktskap, vänskap. Men det jag minns, förutom den varma tonen, är framför allt skildringarna av ett sydligt USA under 1930- och 40-talen; Louisiana, träsk, ångande värme, doftande blommor, voodoo och den heliga madonnan, bomullsodlingar och allt det där man förknippar med amerikanska södern.

Omdöme: En varm feelgoodbok om vänskap.

Tisdagsutmaning: Havet

Detta foto av "mitt" hav tog jag i somras.

Kulturkollos tisdagsutmaning ser ut som följer:

1. Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.

Jag bor nära havet såtillvida att jag bor i Stockholmstrakten och här har vi ju inte långt till havet - men det är ändå Mälaren som är det första jag tänker på om någon säger "vatten".

Däremot tillbringar jag somrarna på västkusten och där bor jag med havet bokstavligt talat inpå knuten. För mig är havet bara stort, skrämmande, kallt, oberäkneligt, fasansfullt djupt, farligt, fullt av maneter och läskiga djur. Det enda positiva är stranden där jag kan gå och samla snäckskal och vackra stenar medan resten av familjen är ute på vattnet.

Jag har svårt för havet. Det skrämmer mig. Jag är alltid rädd när vi åker båt. Jag tänker att båten kommer att välta och jag får kallsupar av saltvatten och att slemmiga alger ska slingra sig runt mina ben och att sälarna ska tugga på mig (ja,ja, jag vet!).

Ortsbefolkningen är inte vidare värst vänligt inställd till mig heller. Jag går under "Stockholmskan" och jag kan lova att det inte är en komplimang. En gång när jag satt på bryggan och njöt av solglittret i vattnet och kluckandet av vågorna kom en gammal fiskare och fnös åt mig (jo, det gjorde han!) och väste i mungipan att det begrep man ju att en sån som jag inte hade intresse av att följa med familjen ut med båten. Jag vet inte riktigt vad han menade med det men jag tror att han anser att min man och barnen är lite mer Riktiga Människor eftersom de älskar havet - och själv är jag någon sorts muterad avart som inte begriper vad som är viktigt i livet.

2. Skriv om ett kulturellt verk som handlar om havet på något sätt. 

Oj, det finns ju hur mycket som helst! Havet måste väl höra till det mest omskrivna vi har.
Jag väljer Kent Härstedts "Det som inte kunde ske" eftersom Estonias förlisning är bland det hemskaste jag varit med om (fast jag inte var med om det på riktigt), när det gäller omvärldshändelser och nyheter. Få saker har satt sig så djupt som den enorma tragedin då över åttahundra människor drunknade.

Hejdå, allihopa

Bokens titel: Hejdå, allihopa
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2005
Antal sidor: 283

När jag har tipsat vänner om den här boken, har jag bara stött på motstånd.
"Nej, jag orkar inte."
"Man mår inte bra av att läsa sånt."
"Om man är det minsta labil så kan en sån där bok få en att tippa över."
"Usch, vad sorgligt!"

Ja, det är usch så sorgligt. Alldeles hemskt, faktiskt. Så där så att man får en hopsnörd strupe, lätt darr på underläppen, blänk i ögonvrån och helst vill vara helt ifred. En bok om när mammor dör, det är bland det svåraste man kan läsa. Skulle vara att barn dör, det är väl ännu värre.

Nu är det tio år sedan jag först läste denna pocket, men jag minns den väldigt väl. Den gjorde stort intryck på mig. Kommer särskilt ihåg den mening som även lyfts fram på baksidan och som Connys mamma säger till sin son i telefon: "Jag kanske har lite cancer".

Lite cancer?!

Ohyggligt tungt, sorgligt, lätt att leva sig in i, svårt att värja sig mot. Välskrivet av Conny Palmqvist om hur det är att vara vuxen och förlora sin hyfsat unga mamma i cancer - hur man tacklar vetskapen om att hon ska dö, att hon snart är borta för alltid, att tiden rinner ut.

"Det kommer en dag då pennan hejdar sig och det inte längre skrivs någon historia. Idag är kanske den dagen. Jag är rädd för att det är just så. 
Idag slutar du nog att finnas."

Omdöme: En viktig bok som jag tycker mycket om. Det är vackert och närgånget. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ABC-flickorna

Jag brukar inte direkt översköljas av kommentarer på min blogg, men måste ändå säga att jag blev lite förvånad över att INGEN skrev en endaste rad om mina bokklubbsväninnors namn. Det vill säga, jag döpte ju om dem till andra namn: Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma för att inte behöva skriva ut deras riktiga förnamn. Men det var tyst från hela läsekretsen... Är det bara jag som är Lisa Larson-fantast?!

Inte nog med att jag alltid älskar Lisa Larson-figurerna - dessa LÄSER ju, och bättre än så kan det väl inte bli?

Här är mina förebilder:

Det vackra fotot har jag lånat från Hem & Antiks sida www.hemochantik.se. 

Fotograf: Anders Norrsell.

Själv äger jag Amalia och Charlotta och önskar mig Emma. Synd bara att det kostar en förmögenhet att köpa dessa i fint skick...

Jag tyckte att det var mycket passande alias för mina bokklubbsväninnor med dessa vackra flickor som är djupt försjunkna i läsningen. Från början skapades de som bokstöd, men tyvärr är de inte tillräckligt tunga så man riskerar att de rasar i golvet om böckerna trycker på...

Amalia, som sitter rak i ryggen och läser med benen utsträckta framför sig.

Beata, som ligger på mage och läser.

Charlotta, som sitter med benen nästan i skräddarställning och har boken i knäet.

Dora, som inte läser alls och som ser ut att vara onödigt bar om rumpan, enligt min mening...

Emma, som är den jag mest av allt önskar mig i present någon gång. Det ser så mysigt ut att hon sitter med benen i kors och armarna bakom nacken.

//Joelinda

En kort tid av lycka

Bokens titel: En kort tid av lycka
Författare: Ernest Hemingway
Originalets titel: -
Översättare: Thorsten Jonsson
Förlag: Natur och Kultur, 2004
Antal sidor: 54

Jag gillar de här novellerna som kallas "Entimmesboken", där man får läsa korta historier skrivna av berömda författare. Det kan vara alldeles precis lagom läsning emellanåt!

"En kort tid av lycka för Francis Macomber" heter texten egentligen, men det står enbart på baksidan och i inlagan, inte på omslagets förstasida.

Här förflyttas vi till den afrikanska savannen och allt är precis sådär som i Tintin-böckerna eller någon annan romantiserad skildring av det vilda Afrika. Antagligen så som karln som dödade lejonet Cecil föreställde sig att det skulle vara, tänker jag.

Det är en småputtrigt spännande novell om ett viltjägarpar från Amerika och en safariguide i Sydafrika och det triangeldrama som utspelar sig mellan dem, bland lejon och annat vilt ute i bushen. Rekommenderas!

Omdöme: Ett närmast mytiskt Sydafrika där lejonen smyger i det höga gräset, buffelhjordarna dundrar förbi, männen skjuter storvilt, går klädda i khaki-kläder och tropikhjälmar, svettas i solen och vilar sig i skuggan av de stora akaciaträden medan "svartingarna" (boysen!) sköter allt det jobbiga. Och kvinnorna är mestadels vackra och väna... Det är ett tidsdokument och dessutom spännande.