Jorden sjunger i B-dur

Bokens titel: Jorden sjunger i B-dur
Författare: Mari Strachan
Originalets titel: The Earth Hums in B flat
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bonnier Pocket, 2011
Antal sidor: 340

Jag blev så glad när jag hittade den här boken, för det lät som en annorlunda roman: en ung flicka som växer upp i en walesisk småstad strax efter andra världskriget. Bara titeln är ju lockande! Och dessutom utlovades spänning i form av att gamla hemligheter avslöjas då den lilla staden skakas av ett oväntat dödsfall.

På många sätt är "Jorden sjunger i B-dur" så fin som jag hade trott. Berättelsen om hur Gwennie lever med sin snälle pappa, sin galna mamma och sin rent ut sagt elaka storasyster Bethan samt den grabbiga faster Lol och den rejäla farmorn är väldigt finstämt skrivet, med vackra beskrivningar av både staden och landet, husen och gatorna och den omgivande naturen. Jag skulle tro att översättaren har gjort ett bra jobb, för det känns som att det är ett bra "flyt" i texten.

Mycket riktigt skakas småstaden av ett dödsfall som får mängder av följder för åtskilliga invånare. Det hela är skrivet på ett sånt sätt att vi vuxna läsare hela tiden ligger långt före Gwennie själv i slutsatserna och tidigt inser vem som gjort vad - medan flickan själv svävar i okunnighet. Vad gjorde till exempel den stora, elaka, svarta hunden? Det listade jag ut ungefär 200 sidor innan Gwennie förstod det.

Bokens stora behållning var de fina små detaljerna, anekdoterna och personbeskrivningarna. Allt från äcklig middagsmat, vilda blombuketter, åksjuka busspassagerare, skvallrande tanter, kärlekskranka tonåringar och klibbiga karameller till hur det gick till i söndagsskolan.

Det riktigt, riktigt tråkiga i boken är att jag från allra första början ända till slutet stör mig så kolossalt på att Gwennie ska föreställa vara 12½ år gammal. Mitt yngsta barn är just nu 12½ år och jag har två äldre barn som nyligen varit i den åldern. Ingen av de tre skulle kunna bete sig som Gwennie gör. Ingen av deras kompisar heller, vågar jag säga. Är hon efterbliven?!

Jag gillar inte när min läsupplevelse förstörs av sånt som känns orimligt. En sådan sak är hur Bethans och Gwennies mamma gradvis blir mer och mer galen - av en anledning som inte känns riktigt trolig (men okejdå, jag kan ta det). En annan är pappan som är så oändligt kärleksfull mot sin hustru, trots att hon är groteskt elak och otacksam tillbaka. Varför är han det? Vad driver honom? Hon har ju inte älskat honom på många, många år!

Men värst är alltså detta med Gwennies ålder. Det går inte att bortse ifrån: man kan inte tänka, resonera, agera och fungera som hon gör om man inte är i, säg, 8-årsåldern. Såvida man inte är enormt outvecklad för sin ålder - och det får vi veta att hon inte är, tvärtom ska hon tydligen vara intelligent och duktig och beläst.

Gwennie kan inte gå förbi köket för limfärgen på väggen har lossnat och hon ser på fullt allvar hur den har gapande munnar som pratar och skrattar. Hon vet att de stora burkarna i hyllan har ansikten och att de tittar på människorna i smyg. För övrigt tittar även Buddy Holly på henne från en plansch, så hon måste gömma sig för honom. Hon tror att hon kan flyga (det är nog ändå det minst otroliga, för alla har vi väl varit med om att vi får andra förmågor i drömmarna).

Hon kan inte ta i något som är dött - vilket även inkluderar maten på tallriken (det enda hon äter är äggsmörgås och jordgubbskräm hela boken igenom, allt annat är äckligt). Hon har konstant ont i magen av nervositet och stress men tror att det kommer sig av att hon har den dåliga "släktmagen" - hon verkar inte dra några egna slutsatser om hur hon mår.

Hon tycker att pojkar per definition är groteskt äckliga och förstår inte alls varför de jämnåriga flickorna flinar upp sig mot grabbarna. Socialt är hon totalt inkompetent, på gränsen till att jag smäller ihop boken.

Det är inte rimligt att en unge som får information inte klarar av att ta in den. Varför begriper hon inte enkla fakta? Eller att hon efter påminnelser inte kan komma ihåg. Varför är det så svårt att minnas vad folk sagt åt henne? Eller att hon trots förmaningar gör det hon är förbjuden att göra. Hur svårt kan det vara att låta bli?

Man hade inte kunnat göra om henne till en 8-åring för då är det annat som inte stämmer. Men om man vill att hon ska fungera som hon gör, så kan man inte skruva upp åldern lagom antal år och lägga in i handlingen att omgivningen kallar henne "konstig" - och tro att vi läsare skulle köpa det. Nej, Gwennie är mer än konstig och Mari Strachan tappar en hel del trovärdighet på att framställa huvudpersonen på det sätt hon gör.

Betyg: Vackert om en tid och plats som man sällan läser om (Wales på 1950-talet), lite sorglig och gripande också.

Rekommenderas: till dem som uppskattar aningens spänning och vemod i en fin roman.

Snackis: De olika karaktärerna skulle lätt kunna fylla en hel bokklubbskväll, utan tvekan!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.