Ett år av magiskt tänkande

Bokens titel: Ett år av magiskt tänkande

Författare: Joan Didion 

Originalets titel: The Year of Magical Thinking

Översättare: Ulla Danielsson

Förlag: Bokförlaget Atlas, 2007

Antal sidor: 254

"En fantastisk bok". (DN)
"Ingen kan skriva som Joan Didion." (Dagens Industri)
"Hennes ofattbara tragedi ger oss lindring." (Expressen)
"Jag är säker på att jag kommer att bära den med mig resten av livet." (Helsingborgs Dagblad)

Det ska sägas med en gång att dessa fyra tidningars kulturredaktioner sannolikt är mer kompetenta att bedöma litteratur än vad jag är - så om ni inte är uppriktigt intresserade av att läsa en recension skriven av en helt vanlig bokmal så kan ni sluta läsa nu genast.

Det här är nämligen inte alls en bok som jag kommer att "bära med mig resten av livet". Aldrig att jag skulle använda epitet som "fantastisk", "en gåva", "svindlande vacker", "lysande" och allt annat som recensenterna skrivit och som förlaget gladeligen använder på pocketupplagans omslag.

Värst av allt är nog Isobel Hadley-Kamptz på Expressen som tydligen tycker att boken handlar om "en ofattbar tragedi". Men hallå, Isobel, hur tänkte du nu?! Vad är det som är så ofattbart tragiskt i den här berättelsen? Jag begriper det uppriktigt inte.

Så här är det: Joan Didion är en självupptagen tant som i 40 år varit gift med John. En kväll ramlar han ner på vardagsrumsgolvet och dör i en hjärtinfarkt. Han är en bit över 70 år, om jag förstått rätt. Är det ofattbart tragiskt att en man med hjärtproblem dör i 70-årsåldern? Jag tycker faktiskt inte det. Det är vad man borde kunna kalkylera med. Det är inte en tragedi heller. Förskräckligt sorgligt för familjen och säkert jättejättejobbigt för Joan. Men en tragedi?! Då har man urholkat ordet tragedi på samma sätt som man effektivt lyckats förstöra ordet chock, tycker jag.

Men om jag låter bli att hänga upp mig på ordvalet, så är det förstås ändå så att det här är hemskt och förfärligt och sorgligt och livsomvälvande för Johns änka. Och där hade det ju kunnat komma ut en alldeles underbar bok om sorgebearbetning och hur man väljer livet även när ens älskade dör. Det var väl något sånt jag förväntade mig att läsa när jag köpte den här boken direkt då den kom ut och blev så omtalad.

Joan Didion skriver sida upp och sida ner om dyra hotell, lyxiga restauranger och märkvärdiga resor. Hon skriver om folk hon känner, folk hon kände; det är "namedropping" och man ska begripa att hon är bildad och berest och har frotterat sig med betydelsefulla personer.

Det här hade kunnat bli något fantastiskt. Det blev en bästsäljare - och en kritikerrosad sådan, dessutom - men det här är inte en bok som kommer att följa med mig resten av livet eller som ger mig en större förståelse eller djupare insikt. För övrigt undrar jag hela tiden vad som är "magiskt" i Didions tänkande.

Mitt foto: Det är inte jag som är en usel fotograf, det är boken som har ett fult omslag som dessutom är så matt så boken ser ut att ha en mjölkig hinna. 

Betyg: lågt betyg till en av de mest ointressanta böcker om sorg som jag har läst.

Rekommenderas: till alla som föredrar att lyssna på proffsen framför att tro på mig.

Snackis: Döden är väl ett bra samtalsämne?

Länk till boken på AdLibris: POCKET .