Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Bokens titel: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Författare: Göran Rosenberg
Förlag: Bonnier Pocket, 2013
Antal sidor: 284

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" är just i detta nu en av Sveriges mest sålda pocketböcker. Det innebär säkert att massor redan har läst den - inbunden då den kom ut, därefter när den säkerligen haussades eftersom den vann självaste Augustpriset och sedan då den släpptes som billig pocket. Skulle tro att det kryllar av bokrecensioner bland dagstidningarna (jag har med flit inte kollat, för att inte råka bli influerad) och bloggarna.

Det innebär att min recension är tämligen överflödig. Förlaget bryr sig knappast - de har en kassako allaredan. Författaren bryr sig inte - han är känd så det räcker och blir över och kan nu även stoltsera med att hans bok fått det förnäma Augustpriset, så bevisligen har han knåpat ihop något enastående. Och läsarna bryr sig förmodligen inte heller - det finns för många andra bloggar och min försvinner i mängden.

När jag först börjar läsa "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig och därför fastnar jag litegrann på Rosenbergs märkliga sätt att skriva. Han berättar om Barnet som bor i Staden och om Tåget som far genom Staden och om Tåget som tagit Mannen som ska bli Barnets far till just denna Staden. Och hur Staden kväver Mannen som ska bli Barnets far, medan Barnet som ska bli Göran Rosenberg minsann gör Staden till sin. Ja, just så.

Sedan fastnar jag på ordet eufemism. Det tror jag att Göran Rosenberg också har gjort. Lite som när man hör ett lågstadiebarn lära sig ordet "positiv" och genast måste använda det i tid och otid. Det kryllar av eufemismer i tyska språket under andra världskriget, får vi lära oss, och på några ställen i början av boken används uttrycket eufemism så flitigt att om jag hade lämnat in detta som en skoluppsats hade min svenskalärare gått bärsärkagång med rödpennan och skrivit "UPPREPNING!" överallt i marginalerna. Kanske har Rosenberg just lärt sig vad ordet eufemism betyder - eller är han helt uppslukad av nazisternas förmåga till omskrivningar?

När man så har lyckats ta till sig att författaren skriver på ett pretentiöst sätt - just så som en överambitiös elev, tänker jag många gånger! - med upprepningar in absurdum, då framträder det som verkligen är det intressanta i berättelsen. Småstads-Sverige i mitten och slutet av 1940-talet. Polska ghetton. Judarnas ofattbara lidande under andra världskriget. Krigsindustrins blomstrande affärer. Folkhemmet. De osannolika människoöden som utspelar sig i Europa under nazisternas förtryck. Det svenska omhändertagandet av krigsfångar som man godhjärtat låter vila upp sig och äta sig mätta men sedan helst skulle se att de försvinner igen.

Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något med Rosenbergs sätt att skriva som jag inte riktigt gillar. Dels det där nästan lite löjliga med "Kvinnan som kom att bli min mor" och "Staden som är min första Plats i världen". Dels något med hur han försöker göra texten poetisk, men för min del blir det mest bara patetiskt - jag orkar inte leta reda på exempel just nu men det hänger mycket ihop med alla dessa upprepningar. Horisonter som inte öppnar sig. Fler horisonter som inte öppnar sig. (Ni kommer att förstå när ni läser texten!) Att boken fick Augustpriset är välförtjänt. Att den fick det i kategorin Skönlitteratur är helt obegripligt. Det här är en reportagebok skriven av en journalist, som jag ser det.

Och när jag slukar boken - för det gör jag! - och begråter judarnas öden och hatar de förbannade byråkraterna inte bara i Nazi-Tyskland utan även i efterkrigstidens Sverige - så fortsätter jag att störa mig på texten, för nu har ordet eufemism upphört och istället kommer ordet språkförbistring in.

Sida upp och sida ner: språkförbistring. Allt är språkförbistringens fel. Ordet används så flitigt så jag hakar upp mig på det, ser det överallt.

Tidningsartiklar citeras, brev citeras, människor citeras och hela tiden sägs att det är språkförbistringen som ställer till det. Mycket märkligt, för Rosenbergs föräldrar verkar snabbt lära sig svenska språket, kan läsa och studera på svenska trots att det inte är deras modersmål, och ändå dessa språkförbistringar. Inte ens jag ser dem alltid, där Göran Rosenberg ser dem - och jag borde väl kunna?

Men han tycks också använda ordet som en metafor: "Språkförbistring är det ord jag sätter på den osynliga vägg som reser sig mellan er och Platsen, inte en vägg mellan språk så mycket som en vägg mellan världar, mellan den värld ni bär med er och den värld ni vill göra till er; en vägg som inget språk kan genomtränga."

Det här är inte en skönlitterär roman utan att rekapitulation av David Rosenbergs liv som polsk jude under andra världskriget och hur hans liv blir då han mot alla odds överlever förintelselägren, hittar sin ungdomskärlek Hala som också klarat sig med livet i behåll, flyttar till Sverige och börjar sitt nya liv här. Han gör sitt allra yttersta men de tidigare upplevelserna hemsöker honom, liksom det faktum att hans familj och allt han ägt är borta. Depressionen blir allt svårare och ingen förmår riktigt se hur dåligt han mår.

Vad kan man säga? Det är så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt så det går utanpå allt annat. Det tror jag vi alla kan enas om, att förintelsen av romer, homosexuella och judar under 1940-talet är i det närmaste obegriplig. Hur kan man ens tänka tanken? Hur klarar man av att genomdriva det?

Här ser jag också att det är inte bara koncentrationslägren som är bestialiska, utan behandlingen av judarna i ghettot, på tågen där de trängs i boskapsvagnar och kläms eller svälter ihjäl innan de ens hunnit fram till koncentrationslägren, på marscher där de vandrar tills de faller döda ned, i städerna där man tvingar föräldrar att lämna ifrån sig sina småbarn - till döden - för att skona de arbetsföra.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet imponerad av Rosenbergs sätt att skriva, men det är av underordnad betydelse i just denna bokrecension - trots att det skulle vara av största vikt i varje annan. Han ger oss en unik inblick i livet för både en enskild jude och de stora massorna samt samhället så som det såg ut runt omkring. Tack för det, Göran Rosenberg! Nu när mina tonårsbarn tycker att "andra världskriget var ju för hundra år sedan" och talar om nazismen som om det skedde på dinosauriernas tid är det ju oerhört viktigt att lyfta fram autentiska människoöden och visa hur fruktansvärt resultatet kan bli om man anser att en människa är mer värd än en annan.

Mitt foto: En karta över mellersta Europa, från en kartbok tryckt kring sekelskiftet 1900, får illustrera det Europa som David Rosenberg fick lämna - och där man längst till höger ser Lodz.

Betyg: Högt betyg för att detta är en krass, torr, faktaspäckad och väl underbyggd berättelse som samtidigt är så sprängfylld med känslor från en vuxen son till sin förlorade far.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av Förintelsen - och dem som förnekar den eller bagatelliserar den!

Snackis: Det här är en bok som har gott om samtalsämnen för en bokklubb. Kanske ska man på förhand välja ut ett? Här finns oändligt många aspekter att diskutera.

Länk till boken på AdLibris: POCKET eller STORPOCKET