Tempelbranden

Bokens titel: Tempelbranden
Författare: Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag: Pocketförlaget, 2011
Antal sidor: 394 + extramaterial

Jag har ju en viss förkärlek för det där med vikingar och tidig nordisk historia. Eller, för all del, ALLA slags romaner som handlar om Sverige förr i tiden - om det så handlar om riddare, häxbål, första fackföreningarna, fattighjon och statare, vikingar eller renässansfolk. Det här är med andra ord en bok helt i min smak!

Omslaget får man ju dölja i ett snyggt pocketfodral - det är väl ungefär lika pinsamt som om man skulle läsa Harlekinböcker - men låt inte detta avskräcka er. Författarinnan är en hejare på att levandegöra vikingatiden och få den att inte kännas avlägsen. Boken ingår i serien "Släkten" där varje roman skrivs av en ny författare och handlingen förflyttar oss från järnåldern och framåt medeltidens slut, om jag förstått rätt.

Den första delen skrevs av Katarina Mazetti och heter "Blandat blod". Jag har inte läst den och lär nog inte göra det heller. Så här ser den ut:

Den andra delen skrevs av Karin Wahlberg och heter "Sigrids hemlighet". Jag har recenserat den tidigare. Ni kan läsa mina tankar om den här. Så här ser den boken ut:

Den tredje delen skrevs av Catharina Ingelman-Sundberg och den heter "Tempelbranden" - och den vet ni ju redan hur den ser ut...:

Den fjärde delen skrevs av Maria Gustavsdotter och den heter "Helenas hämnd". Den släpps på pocket om några dagar och då ska jag genast köpa den! Så här ser den ut:

Det har kommit en femte del också men den gavs ut för bara några veckor sedan, så den får jag lugna mig med ett tag.

Tempelbranden är en skönlitterär roman men baserad på omfattande research av svensk historia. Den innehåller alla ingredienser man kan önska sig: spänning, våld och hemskheter, kärlek och sex, vänskap och fiender, stora slag såväl som enkelt vardagsliv. Det är en bok i första hand om rikets kristnande och hur asatron till varje pris skulle förintas. Det är också en mäktig beskrivning av människors liv under vikingatiden, vad man åt, hur man reste, vilka man gifte sig med, vad man arbetade med, hur dagarna såg ut.

Bokens huvudperson är flickan Åsa som växer upp hos den sluge, förmögne och kristne Jarlabanke och hans mor Estrid i Täby. För mig som bor i de här trakterna är det extra roligt eftersom jag läst mycket om Estrid, besökt Jarlabankes runstenar i Täby och även de flesta andra historiska platser som omtalas i boken. Det är en extra krydda att veta att dessa personer faktiskt har levt och att deras hus en gång stod här - även om mycket är uppdiktat så är stora delar av boken byggd på den fakta man har om tiden.

Åsa gifts bort mot sin vilja med den vackre Torulf som är Jarlabankes högra hand. Tillsammans med kung Inge ska de två männen och deras stora hird besegra hedningarna i Mälardalen en gång för alla. Men Åsa, som inte är Jarlabankes äkta dotter, kommer från en asatroende familj och vägrar låta sig kristnas. Hon kämpar alltså mot sin adoptivfar och sin make och alla sina släktingar för rätten att få tro på Oden, Tor och Frej medan de med våld försöker tvinga resten av befolkningen att omvända sig till Vite Krist.

Det är mycket spännande att se hur kristendomen framstår som precis lika löjeväckande och svår att ta på allvar som våra gamla asagudar. Det är lätt att skratta åt Tor med sin åska, Oden med sitt enda öga, Frej med sin stora fallos - och glömma att för vikingarna måste det ha låtit minst lika absurt då missionärerna kom hit för att frälsa nordborna genom att predika om Guds ende son som återuppstår från de döda och som kan gå på vattnet och vars blod och lekamen man äter vid nattvarden varje söndag.

En tankeställare fick jag mig av att se hur de hedniska kvinnorna levde i jämförelse med de kristna. Man kan ju inte annat än undra hur kvinnans ställning skulle varit i Sverige under det gångna årtusendet om vi inte hade övergått till kristendomen utan fortsatt att tro på den nordiska mytologin. Det kan vi aldrig få veta, men det är en intressant tanke.

Ibland dyker det upp saker som man (läs: jag!) tänker att "Det där kan ju inte rimligen ha sagts eller förekommit eller hänt på den tiden". Som att Åsas dotter säger mamma till henne - sa man inte bara mor? Jag vet inte, det bara för kändes modernt med ordet mamma. Eller att Åsa pratar med en badande man om en tvål. Fanns det verkligen tvål i Sverige på den tiden - nej, det tror jag faktiskt inte! Eller att en av hedningarna utbrister "Men herregud!" - han som inte tror på en enda Herren Gud utan flera, borde han inte ha sagt "Gudars skymning!" eller "Vid alla gudar!" eller något sånt?

Diverse stavfel hittar jag förstås också, men en del av sakerna ovan som jag hakar upp mig på förklarar författarinnan i efterordet och det kan man ju uppskatta. Bra att veta hur hon tänkte.

Mitt foto: Åsa är runristare så därför fick min pocketbok ligga på ett stycke huggen granit.

Betyg: Jag är sedan tidigare mycket förtjust i Catharina Ingelman-Sundbergs sätt att levandegöra historia och jag blev inte besviken denna gång heller. Väl utfört arbete!

Rekommenderas: till dem som är intresserade av religionshistoria eller kvinnohistoria - eller bara gillar en spännande bok i en annorlunda miljö.

Snackis: Gott om diskussionsämnen: allt från arrangerade äktenskap till påtvingad religion eller varför inte en diskussion kring fruktbarhetsriterna för Frej med mass-samlag utanför Uppsala Gamla Högar?!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.