Vad mina döttrar bör veta

Bokens titel: Vad mina döttrar bör veta
Författare: Elizabeth Noble
Originalets titel: Things I Want My Daughters to Know
Översättare: Anna Sandberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Lind & Co, 2011
Antal sidor: 398

Ett helt horribelt omslag, som i vanliga fall skulle avskräckt mig från att ens titta på boken.

Det tycks föreställa en ung och osedvanligt vacker kvinna, vilket är märkligt eftersom handlingen kretsar kring en mamma som fyller 60 år - och hennes fyra döttrar, men det är ju inte fyra tjejer på bilden. Samt ett brev som garanterat inte är skrivet av någon som föddes ca 1950, utan snarare långt tidigare. Och ovanpå allt ligger ett dimmigt filter.

Normalt befattar jag mig inte med böcker som ser ut så där. Titeln lockar inte heller: "Vad mina döttrar bör veta". Nu kommer det klämkäcka sensmoraler om att "leva som om varje dag var den sista" eller "njuta av nuet" eller "fånga dagen". Men jag köpte boken eftersom jag just läst en läskig bok trots att jag är ensam hemma - den här verkade helt ofarlig! - och för att den kostade en tjuga.

Här kommer de engelska omslagen till Nobles utgivning. Ni fattar nog vad jag menar...

Handlingen är enkel och det är ingen som helst spoiler om jag skriver ner den: Underbara Barbara är en sprudlande, leende, högröstad, vacker, levnadsglad, sexig och ohämmad partypingla. Hon ska just fylla 60 år och får obotlig cancer. Den sista tiden av sitt liv skriver hon brev och dagböcker till sina fyra döttrar - tre av dem är vuxna, den fjärde är bara tonåring och halvsyster till de andra. De bor för övrigt i England, vilket jag konstant får påminna mig själv om, för allt framstår som så amerikanskt så jag blir förvånad när man plötsligt nämner London eller att de dricker te.

Man får inte lära känna Barbara särskilt väl och hennes brev är omåttligt tråkiga. De handlar påtagligt mycket om hur förträfflig hon själv är (även när hon beskriver sina tillkortakommanden skönmålar hon sig själv) och jag orkar knappt läsa dem. Boken handlar nästan ingenting om vad hon vill att hennes döttrar bör veta om livet, utan ska föreställa återblickar på deras barndom och uppväxt.

Om du hör till dem som känner att du inte pallar en roman om död, cancer och gråtmilda mammor som på sin dödsbädd klämmer ur sig goda råd om livet och kärleken så kan du gott läsa boken. Det här är inte det minsta sorgligt. Jag blir inte ens lite fuktig i ögonvrårna.

De första hundra sidorna fick jag övertala mig själv att läsa. Hela tiden tänkte jag att jag kanske borde "carpe diem:a" lite mer: slänga boken och göra något roligare av mitt liv (det vill säga läsa något bättre!). Sedan tar sig historien, när Barbara är död och begravd och vi slipper läsa hennes brev...

Kvar står alltså de vuxna systrarna Lisa, Jennifer och Amanda samt deras pojkvänner och äkta makar. Dessutom deras styvfar, Mark, som är betydligt yngre än sin nu döda fru - och hans dotter Hannah som är de andra flickornas halvsyster och sladdsyskon. Det är här den egentliga berättelsen tar fart och blir intressant.

Det är mycket sex i den här boken. Jag trodde den skulle vara romantisk - med tanke på omslaget! - men där hade jag fel. Det är sex hela tiden. Den enda som håller lite på sig är väl 16-åriga Hannah, men annars lovar jag att det är sex  rakt igenom hela boken. Kärleksrelationerna handlar om otrohet, tillit, barnlängtan, svårighet att binda sig, rädsla för ansvar och i övrigt verkar det som att en stor del Barbaras, Marks, Jennifers, Lisas och Amandas liv kretsar kring samlag.

Betyg: Den fyllde sin funktion som underhållning när jag var mörkrädd, men är alldeles för ytlig och ointressant egentligen - saknar djup och känsla.

Rekommenderas till: dem som gillar feelgood jättejättemycket.

Snackis: nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.