Svinalängorna

Bokens titel: Svinalängorna
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2007
Antal sidor: 260

En fantastiskt fin och fruktansvärd bok! Ja, "alla andra" vet ju redan det, för "alla andra" har ju redan läst den. Jag kan hålla recensionen kort, med andra ord. Boken har stått i min bokhylla ända sedan den kom ut för åtta år sedan - pinsamt är bara förnamnet! - men jag har inte känt för att läsa den. (Orange framsida med något dystert över sig. Barn som far illa. Nej, jag orkar inte...) Nu tog jag tag i läsningen, eftersom jag bestämt mig för att under 2015 läsa samtliga Augustprisvinnare.

"Svinalängorna" är en skönlitterär roman med en så stark känsla av autencitet och självupplevda händelser att man lätt kan tro att Alakoski varit med om det mesta som händer huvudpersonen Leena. Nu är det nog inte så, men det spelar ingen större roll: flickan Leena framträder som en så verklig person att man nästan kan ta på henne.

Jag blev djupt tagen av den uppväxtskildring som Susanna Alakoski skrivit. Vilket helvete barndomen kan vara för den som växer upp i utanförskap, fattigdom eller missbruk!

Leena bor med storebror och lillebror, sina föräldrar, en hund och flera katter i ett nybyggt område i Ystad. Det är 1960-tal och tidigt 1970-tal. Föräldrarna är invandrade från Finland, släkten är kvar därborta. De har svårt att hitta riktiga jobb, det är nästan omöjligt att försörja sig och barnen - i synnerhet som de super bort pengarna. De få vänner familjen har är också utsatta människor, folk som bor i samma område och saknar pengar och framtidshopp.

Spriten flödar, många av de vuxna sugs allt längre ner i missbruket och alkoholismen. Barnen får klara sig själva bäst de kan. De får gå hungriga till skolan, tvingas bära begagnade kläder från insamlingar, har inte råd till den minsta lilla sak, sover inte ens i riktiga sängar. Semester är bara att drömma om när man inte ens har råd med middag. Skolan är räddningen - och vännerna, de andra barnen som upplever liknande saker i sina egna familjer. Inte ens polis och ambulanssjukvårdare tar barnen på allvar då de ringer i panik när deras föräldrar super sig redlösa och försöker ta livet av sig eller någon annan.

Mitt foto: Leena längtar efter sin mammas hembakta, vita brödlimpor så jag tog två av mina egna.

Betyg: Underbar, stark och djupt gripande bok som förtjänade sitt Augustpris!

Rekommenderas till: alla som gillar att läsa uppväxtskildringar, böcker om maskrosbarn, romaner om Sverige på 1970-talet.

Snackis: En bra snackis kring individens skyldigheter och samhällets plikter.

Länk till boken på Adlibris: POCKET