Stalker

Bokens titel: Stalker
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2014
Antal sidor: 603

Det var förbaskat otaktiskt att läsa klart den här boken just när maken och barnen åkte på semester en vecka och lämnade mig ensam hemma i ett stort hus som har alldeles för många fönster att titta in igenom (och tre ytterdörrar som man måste komma ihåg att låsa!). Väldigt osmart, faktiskt. Jag är mörkrädd redan innan och inte blev det bättre av att tänka på att det kan stå någon galning utanför fönstren, glo på mig och planera hur han ska ta sig in i huset för att hacka en förskärare i mig tills jag förvandlats till slaktrester...

Nu har jag läst alla böckerna - i tur och ordning - om Joona Linna och hans makalösa förmåga att lösa svåra brott, oftast i Stockholmsmiljö, oftast omgiven av en bunt poliser som avundas honom hans extraordinära intellekt, oftast alldeles ensam och övergiven dessutom.

Först ut var Hypnotisören (2009), som jag gillade allra bäst. Därefter kom Paganinikontraktet (2010) och Eldvittnet (2011) som båda var bra, om än totalt orealistiska ur alla synvinklar. Sedan kom Sandmannen (2012) där det kändes som att författarna gått över gränsen för hur osannolika historier man kan hitta på och ändå komma undan med. Men det säljer väl! Nu senast kom alltså Stalker, där de är lite mer i nivå med de tidigare böckerna.

Alla böckerna är så här tjocka, men det märker man knappt av. De är skrivna ungefär som "Da Vinci-koden", där varje kapitel är kort och avslutas på ett sånt sätt så man känner sig tvungen att läsa vidare.

Själva upptakten är alltid spännande och slutet är alltid ett crescendo av våld och action. Romanerna är förvånansvärt välskrivna, många av personerna är intressanta att följa, intrigerna är genomtänkta och noggrant ihoppusslade.

Just den här handlar om kvinnor som är utsatta för en stalker som spionerar på dem genom deras fönster, videofilmar dem i privata situationer och lägger upp på nätet - för att sedan mörda dem på ett ohyggligt våldsamt sätt. En efter en faller offer för den bindgalne slaktaren som hugger besinningslöst. I vissa kapitel är det rena rama splattereffekterna, snudd på så mycket så jag förväntar mig att det ska pulsera ut blod från boksidorna.

Såklart finns det något som knyter samman kvinnorna. Såklart kommer järngänget kring Joona Linna att lösa gåtan. Såklart kommer det inte att hända i ett kalt förhörsrum i ett tråkigt häkte, utan det krävs pang-pang, eld, biljakter, tid som rinner ut och galningar som reser sig upp hur många gånger som helst när de borde varit döda.

Lite i blodigaste laget, denna gång. Kan inte riktigt se vitsen med det. Och stör mig enormt på att jag snabbt listar ut vem som är mördaren och varför (ska inte säga när, var, hur eller hur tidigt för då avslöjar jag för mycket för er som inte hunnit läsa än).

Hela bokserien känns lite som ett recept: vi tar så här många delar av det och en gnutta av det här och blandar med lite sånt... och så pytsar vi ut det i lagom doser i en snyggt formgiven 600-sidors kriminalroman som säljer som smör. Men jag kan ursäkta det, för jag tycker författarna är skickliga i sitt hantverk och jag gillar huvudpersonerna. Man kan snabbspola i huvudet när man kommer till scenerna med alltför mycket blod, våld och Hollywoodkänsla.

Mitt foto: En av de mördade kvinnorna blir av med en spetsduk, som sedan hittas hos nästa offer...

Betyg: En rejäl kriminalroman med smarta poliser, tack för det! Men knivhuggningarna hade kanske inte behövt vara nästan som en handbok för mördare?!

Rekommenderas till: folk som brukar gilla mordgåtor eller har läst Kepler tidigare.

Snackis: Definitivt inte.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET eller POCKET