I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Bokens titel: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Författare: Tom Malmquist
Förlag: Natur & Kultur, 2016
Antal sidor: 318

Ja, ni kan ju historien och ni har väl läst hundraelva recensioner av boken tidigare, ni vet hur många fina utmärkelser den fått och hur både litteraturkritiker, recensenter och läsare har höjt "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" till skyarna. Så det är lite knepigt för mig att komma - så här ett år i efterhand - och säga "Det här bara måste du läsa!".

Det skulle kunna vara påhittat, så dramatiskt är det med kärlek och sorg, en ung mamma som dör och ett nytt litet liv som kommer till världen. Det här hade kunnat vara ett snyftdrama i en amerikansk film, men nu är det istället bland de mest krassa, avskalade och jordnära sorgeberättelser jag någonsin läst.

Karin och Tom är ett ungt par som bor i en trång lägenhet på Söder i Stockholm. Han skriver på en dokumentär bok, hon arbetar delvis på Kulturhuset. De väntar sitt första barn. Några veckor innan beräknad förlossning läggs Karin in akut då hon hastigt blivit sjuk med andnöd och svår trötthet. Det visar sig att hon drabbats av aggressiv leukemi som redan tagit hennes kropp i besittning.

Barnet förlöses med kejsarsnitt och mammans tillstånd blir bara allt sämre. Till slut försätts hon i koma medan läkarna arbetar dygnet runt för att förbättra hennes tillstånd så pass mycket att de kan påbörja cancerbehandlingen.

Tom ska hantera att hans livskamrat är döende samtidigt som han oväntat blivit pappa nästan två månader för tidigt. Det är förstås helt omöjligt att ta in och i en febrig frenesi, hög på adrenalin och närmast i chocktillstånd, samlar Tom in all medicinsk fakta han kan i det kollegieblock han bär med sig då han springer från nyfödda Livia på förlossningsavdelningen och barnintensiven till Karin som kämpar för sitt liv på andra sidan sjukhusområdet.

Det är ohyggligt sorgligt, nära, personligt och utlämnande.

Sorgliga böcker brukar ofta innehålla floder av gråt, men det finns knappt en enda passage där Tom gråter. Istället för långa kärleksförklaringar - vackra, sentimentala, gripande - berättar Tom om sitt vardagsliv med Karin och man får intrycket att han inte gör något för att försköna vare sig henne eller sig själv. Även de båda föräldraparen finns med och de beskrivs så fantastiskt fint, med fel och brister såväl som all omsorg och välvilja de visar både Tom och sitt nyfödda lilla barnbarn.

Det här var det bästa jag har läst i år. Jag hoppas Tom förstår hur mycket en sån här bok kan betyda för dem som är i stor sorg. Och jag hoppas han och lilla Livia har det bra nu, med Karin i vackert minne bevarad.

Omdöme: De inledande kapitlen på sjukhuset är så outhärdliga att jag sträckläser dem och nästan håller andan, trots att jag vet hur det ska sluta. Jag har själv sprungit i kulvertarna under Karolinska och kan plågsamt väl se framför mig det Tom beskriver.

När vi sedan får lära känna författaren och hans familj lugnar tempot ner sig men är så gripande så det är svårt att göra ens ett kort uppehåll i läsningen. Hanteringen kring Okänt Flickebarn Lagerlöf får mig att gå i taket (ni kommer att förstå vad jag menar om ni läser boken...) och är i sig värd mer uppmärksamhet.

P.S. Ni som följt bloggen ett tag vet nog att jag har enormt svårt för Joan Didions hyllade "Ett år av magiskt tänkande". Men här, här är boken som verkligen beskriver ett år av sorg med en genuin känsla och uppriktighet som Didion saknar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.