Dödsdömd

Bokens titel: Dödsdömd
Författare: Sharon Bolton
Originalets titel: Dead Woman Walking
Översättare: Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista, 2017
Antal sidor: 398

Sharon Bolton har skrivit ett dussin deckare och gjort sig ett namn som en av de främsta kvinnliga deckarförfattarna (det där med kvinnlig nämns alltid, av någon anledning, jag tror faktiskt det är menat som något extra positivt just i detta fall - för folk tycks gilla kvinnliga deckarförfattare). Hon bor i England och det verkar som att hennes böcker alltid utspelar sig där också. Trots min kritik här nedan, så ger romanen mersmak och jag kommer nog att läsa mer av henne framöver.

Boken är skriven i korta, rappa kapitel och berättas ur flera personers synvinklar. I centrum står dock de vuxna systrarna Isabel och Jessica. Tyvärr kan jag inte säga nästan någonting, inser jag när jag försöker sätta ihop den här recensionen, för Bolton bygger upp hela sin roman genom att just slänga till oss fakta allteftersom:

"Här får ni! Jessica är xxxxxx." (yrke av avgörande betydelse) och "Kolla, kolla: Xxxxx är bara ett smeknamn för Xxx" (person som rör sig i två diametralt motsatta samhällsskikt under två olika namn) och "Förresten, har jag sagt att Xxxx inte är den du trodde? I själva verket är hon...." (och så får vi veta något som ändrar hela förutsättningarna för mordgåtan).

Alltså stannar jag här. Ni behöver inte veta mer om vad som händer. Det räcker nog med att säga att det är väldigt spännande.

Boken inleds med en adrenalinhöjande sekvens om en luftballong som kraschar under en vidunderligt vacker flygning över ett naturreservat. Kanske är det så att någon i ballongens korg ser något man inte borde sett, kanske är det ett mord. Jag har sällan läst en så skrämmande inledning på en vanlig deckare.

Tyvärr måste jag säga att jag blir helt bestört över zigenarna i boken. De som har "tattarinstinkter" (verkligen inte mitt ord!) och lever precis sådär zigenarsluskigt som vi alla vet att de ju gör.

Husvagnar i risigt skick. Jättestora familjer där man lider av inavel och kusingiften. Middagsmaten lagas ute över öppen eld, campingstolarna är utplacerade på den leriga gårdsplanen där skitiga småungar och skällande schäferhundar springer runt, ljuskällan består av brinnande oljefat.

De vuxna drar kniv och ljuger med blixtrande, svarta ögon - om de inte häller i sig mer sprit än de tål. De snor bilar och är kriminella, ja, det verkar som att de lätt kan skära halsen av någon också. Lever i utkanten av samhället och gör inget för att passa in.

Det enda författaren gör för att mildra den sanslösa beskrivningen är att kalla dem för romer. Som om detta enda lilla ord skulle kunna ursäkta skildringen i övrigt.

Mitt omdöme: Författaren är skicklig på att avslöja precis lagom mycket hela tiden. Inte för att jag inte genomskådar det mesta (det gör jag tyvärr, önskar att jag hade varit mer lättlurad!) men det är snyggt gjort att pytsa ut relationer och bakgrundshistorier sådär i lagom takt under romanens gång, så att man hela tiden får en ny vinkling av det mord som verkade så enkelt i förstone. Sharon Bolton kan verkligen konsten att bygga upp en rafflande kriminalroman, det får man ge henne. Och att smutskasta romerna.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet! Väldigt snyggt omslag med ett stängsel i relief.