Det nionde brevet

Bokens titel: Det nionde brevet
Författare: Catrin Ormestad
Förlag: Månpocket enligt en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2016
Antal sidor: 363

Det är svårt att förklara varför det inte klickar mellan mig och "Det nionde brevet". Den är otroligt välskriven, inte tu tal om saken! Att det är författarens debutroman är närmast osannolikt, det känns som en mycket rutinerad författare har varit i farten.

Men det är för mycket. Det är så många saker som ska klämmas in. Jag gillar bashistorien om människorna på lilla Gräsö och jag tycker författaren är fantastiskt begåvad vad gäller språket - men berättelsen blir bara för mycket av allt.

Den åldriga matronan Lea Höjers närmast tyranniska styre av gården Sumpen ute på ön Gräsö, hennes gubbige son Walter och hennes sondotter Juliana - en kvinna i 35-årsåldern som vuxit upp mestadels hos sin mamma är de tre kring vilka boken kretsar. Om författaren hade fokuserat på dem hade jag varit nöjd. Varför blev Lea som hon blev? Vad ville den unge Walter göra av sitt liv - och varför blev det inte så? Hur kom det sig att Julianas föräldrar skilde sig och att hennes mamma hatade farmor Lea så intensivt?

Det finns massor att berätta om deras inbördes relationer, om småstad och landsbygd, om längtan bort och behovet av att komma hem. Om Walters syster Elly som försvann iväg till Indien så snart hon blivit myndig och som aldrig kom hem igen. Om det kringresande zigenarsällskapet som fascinerar den unge Walter på midsommarafton 1955 och där den blixtrande vackra Hana tjusar honom. Om varför han är så misstänksam mot romer och alla andra främmande i nutid...

Men nejdå, det stannar inte där.

Vi måste åka till Indien för att Juliana flyttar dit precis som sin faster Elly. Det måste dras långsökta paralleller mellan romernas ursprung i Indien och deras ättlingar som på 50-talet kommer till Gräsö men inte tas väl emot. Diverse kärlekshistorier avhandlas, för många för min smak.

Jamen, varför inte låta en liten romsk pojke återvända till ön som vuxen man och ha med sig en bok om trollkonster, så att läsarna tvingas inleda varje kapitel med ett stycke ur en bok om illusionister? Jag begriper inte det där. Ormestad är bara en av alla författare som verkar tycka att det är givande med citat som inledning till varje kapitel så att vi läsare (i efterhand, nota bene!) ska begripa hur det hänger ihop med handlingen.

Omdöme: Det finns en spännande grundtanke och Catrin Ormestad har säkerligen framtiden för sig, men bokens spretiga handling hade mått så väldigt mycket bättre av att koncentreras!

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN