På andra sidan förlåtelsen

Bokens titel: På andra sidan förlåtelsen

Författare: Thordis Elva och Tom Stranger

Originalets titel: South of forgiveness

Översättare: Örjan Sjögren

Förlag: Bokförlaget Forum, 2017

Antal sidor: 302 + lite extra

Av olika anledningar kunde och ville jag inte läsa den här boken, men eftersom jag tänkte att den nog är väldigt viktig så ville jag ändå lägga ut en recension här på bloggen. 

Min bokklubbsväninna har nu läst och skrivit om "På andra sidan förlåtelsen" (tack!) och här följer hennes recension:

”På andra sidan förlåtelsen. En sann historia.” är resultatet av en ovanlig och oväntad inre och yttre resa som offret för en tonårsvåldtäkt ger sig ut på tillsammans med sin våldtäktsman. Vid första anblicken kan upplägget möjligen förebåda om en bok full av våldsamheter och smärtsam läsning, men boken är en resa som verkligen handlar om förlåtelse, som titeln anger, och också om förståelse och självrannsakan. Och befrielse.

Både Thordis och Tom vill bli fria, fria från en mörk och oväntad händelse i tonåren, fria från en tung börda de båda kämpat med under många år, och fria att leva återstoden av sina liv med någon form av själslig frid. Bägge två drar ibland åt det lätt religiösa i sin syn på sånt de upplever tillsammans under processen, som utspelar sig under en vecka när de stämt träff i Kapstaden, efter att ha samtalat via epost under ett antal års tid om det som hänt.

Det sägs tydligt i boken att ett av de främsta syftena med att skriva den är att göra ett konstruktivt bidrag till debatten om sexuellt våld och sexuella övergrepp. I Sydafrika besöker de ett center för offer för sexuellt våld och intervjuar personalen. Tom arbetar med ungdomar, och stöter ibland på offer för sexuellt våld. Thordis skrev en bok om sexuellt våld och är sedan flera år tillbaka en flitigt anlitad föreläsare i ämnet.

Deras egen historia känns dock långt ifrån genomsnittlig, och bitvis är det som läsare svårt att begripa hur en sån här gemensam process ens är möjlig. Det känns oerhört privilegierat – om än känslomässigt mycket påfrestande – att få gå tillbaka i sitt förflutna, återuppleva övergreppet, och gemensamt arbeta sig igenom det och bearbeta samt försöka förstå det som skedde.

För Thordis och Tom verkar det ha fungerat. Det är alldeles fantastiskt, och man känner sig privilegierad som får följa deras resa. Samtidigt är det i ärlighetens namn en ganska lång bok, och halvvägs igenom den frågar jag mig om jag faktiskt ska orka avsluta den. De är så uppslukade av sin egen process, och Thordis beskriver det så oerhört detaljerat och utförligt att man ibland är på gränsen till att tröttna och bara slå igen boken. Toms inslag, i form av dagboksanteckningar, utgör bara en liten del av boken.

Författarnas uttalade syfte är att analysera precis allt som hände, och hur och varför. Man blir mycket berörd, men ibland längtar man efter korta, enkla förklaringar. Och de kommer, de också, inflikade här och där. Som att Tom våldförde sig på Thordis där och då, i tonåren, för att han kunde. Kanske det räcker som analys.

För att vara en bok som vill vara ett inlägg i våldtäktsdebatten diskuteras det ändå bara i begränsad utsträckning om generella, sociala och kulturella faktorer. Det allra mesta är förankrat i deras egna personer. Varför gjorde just Tom detta, mot just Thordis, och hur förklarar och förstår just de två det som skedde.

Ibland blir alla beskrivningar av hur miljön och naturen i och kring Kapstaden, samt människor de möter, till och med horoskop de råkar läsa under resan, lite väl mycket av det goda. Precis allt pekar dem i riktning mot den efterlängtade förlåtelsen. Det känns nästan lite väl konstruerat. Så snart de luftat en särskilt svår, smärtsam fråga så bedarrar stormvindarna utanför för första gången, osv. Å andra sidan var det säkert så att hela processen var så laddad för dem båda att de faktiskt uppfattade att allt pekade dem i en viss riktning. Ungefär som när man är eller vill bli gravid, och plötsligt tycker sig se stora magar och barnvagnar precis överallt. Boken är fullspäckad av symbolik, på gott och ont.

Boken berör, men är inte alldeles enkel att läsa. Det personerna i boken åstadkommer är beundransvärt, och det känns märkligt nog som en historia med ett lyckligt slut. Man skulle önska att fler fick möjlighet att bearbeta trauman så här utförligt och ingående. Thordis är väl medveten om att detta i sig är ett privilegium, att hon kan och får tillåta sig detta. Det känns helt enkelt nästan för bra för att vara sant. Å andra sidan är jag så oerhört glad för deras skull, och för alla deras nära och käras skull, att just den här sagan fick ett ganska lyckligt slut. Det är väldigt, väldigt långt ifrån det normala när det gäller något så traumatiskt och fruktansvärt som våldtäkt.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till Thordis Elva för boken och en fin inskription!