Allt jag önskade

Bokens titel: Allt jag önskade
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: All I Ever Wanted
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2018
Antal sidor: 437

Jag kände att jag behövde något varmt, mjukt, oförargligt och lättläst. Det blev en Dillon-feelgood och den fyllde sitt syfte: trevlig godnattläsning som engagerar alldeles lagom.

Det här är dock den sämsta av hennes många böcker: den är förutsägbar både i handlingens stora drag och i många enskilda händelser och detaljer.

Värst är dock den totala avsaknaden av kommunikation mellan huvudpersonerna Caitlin och Patrick. De är gifta, har en pojke som snart fyller tio (på några ställen står att han är åtta, vilket nästan får mig att vilja bränna upp boken för jag blir skogstokig på när man inte dubbelkollar de "fakta" man planterat ut på sina egna romanfigurer!) och en flicka som är fyra år. Äktenskapet knakar i fogarna; Patrick jobbar jämt och är aldrig hemma, Caitlin längtar ut och känner sig begränsad.

Eftersom de inte alls klarar av att prata med varann leder diverse idiotiska förvecklingar till att de båda tror att den andre vill skiljas.

De flyttar isär och börjar istället ses hemma hos Patricks storasyster varannan helg, då barnen ska skyfflas mellan dem. Storasyster Eva är barnlös men har två mopsar. (Hon bor för övrigt i den lilla staden Longhampton där alla Lucy Dillons böcker utspelar sig, så nu börjar jag känna igen både omgivningarna och invånarna!).

Eva är mycket skeptisk till att hjälpa till med att ta hand om två små barn, men det visar sig såklart att de "öppnar hennes hjärta", som det brukar heta i den här sortens böcker. Inte bara det: faster Eva är den person som barnen till slut vågar berätta hemligheter för.

Mitt omdöme: Trevlig och varm men rätt platt. Och huvudpersonerna skulle behöva lära sig prata med varann - men då hade väl boken bara varit 37 sidor istället för 437 såklart.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och STORPOCKET och INBUNDEN