Jag klyver er itu

Bokens titel: Jag klyver er itu

Författare: Tamara Mivelli

Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 123

Måste en bok ha ett syfte? tänker jag när jag läst klart Tamara Mivellis debutroman. 

Den sägs passa unga vuxna, men jag misstänker att den är lite svår att ta till sig om man mest läst rappa, spännande böcker där handlingen hela tiden drivs framåt. Matiga böcker, om ni förstår? Det här är nämligen en avskalad, enkel, närmast poetisk bok som släpper ner oss mitt i handlingen och lämnar oss där. Vi vet nästan inget om vad som hänt eller vad som ska hända. Det mesta sker inuti huvudpersonens huvud, det är hennes tankar vi tar del av. 

Men som svar på min egen fråga: Nej, en bok måste kanske inte alltid prestera något. Den kan få bara vara. 

En nyutkommen bok måste inte bli en bästsäljare eller dra in stora pengar, vinna Alma- eller Augustpriser, efterfrågas på vartenda bibliotek eller bloggas om av hundratals, hyllas på DN:s kultursidor eller lyftas fram i Babel-samtal. 

Den måste inte vara en roman eller en novell utan kan vara något mittemellan. Den måste inte ha ett budskap, lära mig något eller vilja säga något. Det kan faktiskt räcka fint med att den är skön att läsa.

Mary har just tagit studenten och nu hamnat i något slags limbo, där hon varken pluggar eller jobbar. Hon har flyttat hem till sin pojkvän Filip, som fortfarande går i skolan, och bor där utan att göra något alls. Hon fördriver dagarna med att äta den mat Filips pappa lagar, glo i taket eller stirra i tomma intet. I ett rum på övervåningen sitter Filips mamma, som drabbats av utmattning, och är osynlig för omgivningen. 

Mary - som egentligen heter Maryam och har persiska föräldrar - saknar sin mamma och lillebror, som nu bor i en trång lägenhet och inte verkar sakna henne alls. Hon saknar kanske till och med sin pappa, som flyttat ihop med en svensk kvinna i tvåvåningshus och minsann har det bra med hennes barn. Maryam funderar på hur hon ska passa in i Sverige, när hon inte är "som alla andra", samtidigt som hennes pojkvän är enormt kärleksfull och gör allt för att få henne att inse sitt eget värde.

Vi vet inte vad som hände innan Mary flyttade hem till Filip och vi vet inget om framtiden. Jag hade velat veta mer om henne och båda familjerna, men samtidigt är det okej att bara få vara med om fragment av någons liv också. 

Däremot håller jag inte alls med om titeln: Jag klyver er itu. Jag kan inte se att Maryam vare sig har splittrat sin egen skilsmässofamilj eller sin pojkväns, där gå-in-i-väggen-mamman isolerar sig medan den omtänksamme pappan och farmodern helt accepterar Mary, rakt av. 

Nej, jag håller verkligen inte med om att hon klyver familjerna - hon bara står där mitt i och observerar. Men det är mest sig själv hon tittar på, inte de andra.

--

Tack till förlaget för recensions-exet!