Svärmodern

Bokens titel: Svärmodern

Författare. Moa Herngren

Uppläsare: Charlotta Jonsson

Förlag: Norstedts

Antal minuter: 9 tim 46 min

Hur ska man kunna skriva något om den här boken, när ämnet kommer så nära? Jag förstår inte hur riktiga recensenter beter sig för att skriva sakligt om vad de känner utan att avslöja något om sina egna erfarenheter. 

Romanen "Svärmodern" är plågsamt verklighetstrogen. Det kan verka lätt att avfärda huvudpersonen Åsa som att hon går för långt, men i mina ögon är hon som vem som helst skulle vara i hennes situation.

Jag kan inte skriva helt fritt här, när det finns släktingar som läser bloggen. Allt kommer för nära.

Om ni ser det här, M och A, så vet ni hur vår gemensamma svärmor var och vad hon var kapabel till. Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag i alla dessa år alltid lät henne träffa barnbarnen trots att hon sa de mest fruktansvärt elaka saker om mig. Jag har smitit undan från mängder av släktträffar som min man fått gå på själv, men inte en enda gång har jag nekat min svärmor att träffa barnbarnen. De behövde sin farmor, hon behövde dem. Hur hemsk hon än var mot mig så var hon alltid snäll mot dem. Den sista sak hon sa, när man ännu förstod henne, var att de var "ljuset i hennes ögon". Deras betydelse för henne går inte att överskatta. Jag kan gå rak i ryggen och veta att trots alla hårda ord, spydigheter, bråk (även från min sida, nota bene) inte förstört umgänget mellan mina tre barn och deras farmor.

Och ni, mina fina som bildar mitt bloggnamn, mitt alias Joelinda - jag älskar er mer än allt annat på jorden. Ni kanske inte tror det. Ni kanske bara ser mina brister och tillkortakommanden, ni kanske mest retar er på mig och suckar över vad jag säger och gör, men jag hoppas att ni djupt inne vet att ingenting i mitt liv är så viktigt som ni. Ingenting kan mäta sig med den totalt uppslukande kärleken jag känner för er. Ingen mer än den andra; alla tre lika mycket. 

Den värsta skräck jag kan föreställa mig, är att mista er. Det som romanens Åsa råkar ut för: hennes enda barn dör visserligen inte men hon blir portad av sin son och får inte träffa sitt underbara lilla barnbarn eller sitt älskade vuxna barn. 

Boken drabbar mig hårt. Jag har sett det här på nära håll, mycket nära. Om ni för en sekund tror att det här bara drabbar labila människor som är överbeskyddande och har ett enormt bekräftelsebehov så tror ni fel. 

Vilken mamma som helst kan bli en stalker! Skulle vi inte alla bli det, om vi inte fick komma till vårt barn på julafton, inte fick hämta vårt barnbarn på förskolan - men andra släktingar och familjevänner fick den ynnesten? Det är inte konstigt att man snokar på Facebook, försöker pressa gemensamma vänner på information, står utanför någons port, längtar sig tokig, skickar för många sms. Nej, jag har inte gjort det själv, men jag har sett det i min närhet och har lätt för att sympatisera med den desperationen. 

Måtte jag aldrig behöva sitta och titta på mina barn på sociala medier, klicka på deras profiler, kolla när de är inloggade, googla på deras vänner, luska i vad de gör. Undra om jag någonsin mer får träffa dem. Måtte jag aldrig behöva bli en farmor som får skicka paket med posten, för att jag inte är önskvärd på barnbarnens kalas - och kanske inte ens får veta om paketet tagits emot.

Romanen beskrivs som att 50-plussaren Åsa har ett onaturligt tajt band till sin ende son, Andreas, och att allt blir ännu värre när han blir ihop med Josefin och senare får barn med henne. När jag började lyssna föreställde jag mig att det här var så där ihopdiktat och klaustrofobiskt som det bara är på film. Istället blev jag överrumplad över hur troligt scenariot är och att det hade kunnat gälla mig eller mina väninnor. 

Moa Herngren har skrivit en av de mest drabbande böcker jag läst på länge. Inte för att jag tror att hon får något Augustpris för "Svärmodern" men jag hoppas i alla fall. Hon förtjänar det erkännandet, för sina realistiska beskrivningar av relationer.

Mitt omdöme: Läs! (hälsar en 52-åring med tre unga, vuxna söner och en alldeles underbar nästan-svärdotter som jag hoppas kan ha överseende med mina fel).