Stenhuggarens dotter

Bokens titel: Stenhuggarens dotter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2016
Antal sidor: 344

Jaha, så har vi i den sjunde boken hunnit till 1200-talets mitt i släktkrönikan som jag har följt ända sedan början och skrivit åtskilliga inlägg om.

Bokseriens handling sträcker sig från 900-talet och framåt - och gemensamt är att fokus ligger kvinnorna (och ringen med bärnstenen). Det är numera totalt obegripligt vem som härstammar från vem och jag försöker frenetiskt pussla ihop denna boks huvudpersoner med dem jag läst om tidigare men går bet. Den som ritat det "förklarande" släktträdet i slutet av boken kunde gjort ett mycket bättre jobb...

Det stör mig kopiöst att man varken följer släkten i rakt nedstigande led eller åtminstone tydligt följer hur den ärvda ringen förflyttar sig genom generationerna. Detta är dock verkligen inte Ewa Klingbergs fel, inte alls, utan borde ha styrts upp från början.

Eftersom böckerna skrivs av nya författare i en sorts stafett, skiftar de i kvalitet och språk. En del handlar mer om religion, andra mer om kärlek, ytterligare andra mer om samhället som sådant.

Just "Stenhuggarens dotter" är väl ingen historielektion direkt, även om bakgrundsarbetet tycks vara digert. Det går lite väl fort fram, jag hinner inte leva mig in i de olika situationerna som huvudpersonen Sissela råkar ut för - från ett stycke till ett annat har vi vips förflyttats några år framåt eller befinner oss på ett annat ställe. Jag önskar att författaren hade utvecklat och fördjupat flera av scenerna istället.

Sissela är alltså dotter till en stenhuggare och övertar sin fars yrke, blir snabbt känd som enastående duktig och får tjänst borta i kungaborgen i Stockholm. Men tyvärr är hon så strålande vacker att hon inte längre får hugga sten till dopfuntar utan måste ligga med kung Valdemar (fast det gör inte så mycket, för hon gillar det...) och hans bror Magnus (han är också rätt schysst att ligga med) trots att hon både själsligen och kroppsligen trånar efter kyrkoherden Matteus (han är bäst av alla att ligga med).

Omdöme: Har man följt den där bärnstensringens vandring i några hundra år så är man fast. Var för sig är böckerna inga mästerverk, men det är helheten man är ute efter. "Stenhuggarens dotter" är en trevlig om än lite platt bok (bonus för att man slipper löjlig övernaturlighet denna gång!), som knuffar oss vidare in i 1300-talet. Ser fram emot nästa bok redan!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.