Begravd jätte

Bokens titel: Begravd jätte
Författare: Kazuo Ishiguro
Originalets titel: The Buried Giant
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Bonnier Pocket, 2016
Antal sidor: 336

Vad är motsatsen till sträckläsning? Eller: betyder sträckläsning alltid att man läser fort? När jag sträckläser en bok så betyder det för mig att jag dels läser i snabb takt och dels inte läser någon annan bok under samma tid, utan fokuserar helt på sträckläsningsboken som är så fängslande.

"Begravd jätte" har jag sträckläst såtillvida att jag har läst i den (och enbart den) varje kväll. Men så långsamt det har gått! Jag förstår inte riktigt varför. Hela boken är långsam, handlingen är långsam, språket är långsamt - men måste min lästakt bli det också?

När jag såg omslaget till den inbundna, svenska utgåvan ville jag genast äga den. Men pocketboken - som jag senare köpte - är också väldigt fin.

I denna underbara lilla roman förflyttas vi till en sagolik plats som samtidigt är verklig: det är England på 500-talet efter att romarna övergivit landet men innan det växte fram något som kunde liknas vid ett enat rike. Här bor britannier och saxare likt hobbitar, med stugor av lera och halmtak eller hålor ingrävda i gräsbevuxna kullar. Något enstaka kloster finns väl och byar som är början till en småstad, men på det hela taget är England ett glesbefolkat land.

Över hela nejden ligger en tät dimma. Man spekulerar i dess magiska ursprung, men ingen vet säkert. Dimman gör sikten svår men än värre är att den grumlar folks minnen. När man läser boken känns det som en försmak av demens, ärligt talat. Fragment av huvudpersonernas minnen dyker upp på de mest underliga ställen men oftast vandrar människorna i glömska och har inte en aning om vad som hänt dem vare sig förra veckan eller för ett decennium sedan.

Huvudpersonerna är gubben Axl och hans hustru Beatrice som ger sig ut på en mycket mödosam vandring från hembyn för att leta reda på sin vuxne son som de tror längtar efter att få se dem igen. Eller har sonen gett sig av i vredesmod och vill aldrig träffa dem igen? Eller har Axl och Beatrice kört iväg honom någon gång för länge sedan? Ingen minns. De vet inte heller vägen till honom eller ens vad han heter eller bor - han är bara ett diffust minne som glittrar i dimman.

På sin väg möter paret en pojke som blivit biten av en drake och en tapper krigare som har bestämt sig för att slakta just den draken, svekfulla munkar, rädda bybor samt en rustningsklädd riddare och hans svankryggiga gamla häst som båda stridit för kung Arthur och var vänner med Merlin.

Och överallt ligger dimman tät. Frågan är vilket som är bäst: att minnas allt vackert man varit med om men samtidigt allt det fula och hemska - eller att vandra vidare i ett mjölkvitt töcken där man inte behöver bära på några minnen alls?

Omdöme: En vacker sagobok om kärlek och minnen, skriven så att man nästan läser lika långsamt som gamlingarna vandrar...

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.