Bokens titel: The Buddha in the Attic
Författare: Julie Otsuka
Förlag: Anchor Books, 2012
Antal sidor: 129
Läs den! Jomen, faktiskt: läs den här boken. En så gripande och vemodig men också vacker och väldigt krass berättelse - allt förmedlat på bara drygt hundra sidor men ändå med stor kraft.
Det här är en roman; det är fiktion och kvinnorna är uppdiktade men Julie Otsuka har gjort ett digert researcharbete och skriver som om det vore helt autentiska händelser och personer. Jag hade hela tiden intrycket att det här, det är dokumentärt och hon måste ha intervjuat överlevande och sedan återgett ordagrant vad de sa.
"The Buddha in the Attic" heter "Vi kom över havet" på svenska. Det är förvisso en bra titel, men jag föredrar den engelska originaltiteln som är lite mystisk, lockande och inte får sin förklaring förrän på de allra sista sidorna.
Boken handlar om japanska kvinnor som under 1900-talets början skeppades över till USA som "postorderbrudar" till japanska män som redan hade emigrerat dit. Det första kapitlet heter "Come, Japanese!" och beskriver hur de unga japanskorna fingrar på foton av sina äkta män som har utlovats vara långa, vackra, unga, starka och framgångsrika - och hur de påbörjar sin mödosamma resa med båt över havet.
Vartenda stycke i hela kapitlet börjar med orden "On the boat". Jag hade först lite svårt att förlika mig med det repetitiva sättet att skriva på, men sedan hittade jag ett flyt i det och tyckte tvärtom att det var ett genidrag. Hela boken är skriven på samma sätt: upprepning, upprepning, upprepning. Så här kan det se ut:
"We gave birth in towns where no doctor would see us, and we washed out the afterbirth ourselves.
We gave birth on a bumpy country road in Castroville in the back of our husband´s Dodge truck.
We gave birth with the help of the fish seller´s wife, Mrs Kondo, who had known our mother back home in Japan.
We gave birth quietly, like our mothers, who never cried out or complained."
Och så säkert femtio meningar till, som börjar likadant men som beskriver komplexiteten och de många olika kvinnornas skilda upplevelser av att föda barn i USA.
Det andra kapitlet heter "First night" och handlar om hur kvinnorna efter en lång resa kommer fram till USA - oftast till Kalifornien eller en annan del av västkusten - och träffar sina japanska män. Besvikelsen är enorm då de inser att männen skickat gamla fotografier och förskönande beskrivningar av sig själva och vad de har att erbjuda.
Det tredje kapitlet heter "Whites" och beskriver hur de japanska kvinnorna försöker anpassa sig i det vita, moderna och mycket annorlunda samhället. De utnyttjades av sina män eller av de vita amerikanska jordägarna som arbetskraft på åkrar och i odlingar, de uppskattades för sitt idoga sätt att arbeta och för sin plikttrogenhet. De lever ett liv som närmast kan sägas vara en misär och som är långt ifrån vad de blivit utlovade som postorderbrudar.
De fjärde och femte kapitlen heter "Babies" och "The children" och berättar om barnafödande och de små japan-amerikanska barnens fruktansvärda uppväxt. Jag blev mycket berörd av att läsa om hur man slet livet ur sig på åkrarna och hur barnen lämnades att klara sig själva.
Nu finns ingen återvändo, man kan inte ta sig tillbaka till hemlandet, man mister ofta kontakten med släkt och vänner där hemma och livet i USA börjar bli allt mindre japanskt trots att man bor i stadsdelar med bara andra japan-amerikaner. Barnen börjar skolan och växer upp i en verklighet som inte stämmer med föräldrarnas. Barnen blir amerikaner, sjunger deras nationalsång, klär sig och beter sig som sina klasskamrater, föraktar föräldrarnas gamla sedvänjor och vänder sig alltmer ifrån dem.
Japanerna har vid det här laget bott på amerikanska västkusten i decennier och har gott rykte som noggranna, flitiga, produktiva, renliga, tysta... Deras barn är helt integrerade i det amerikanska samhället, de själva har hunnit bli ägare till både hus och mark. Så kommer andra världskriget och det ödesdigra anfallet mot Pearl Harbor.
Den senare halvan av boken beskriver hur japanerna, trots att de nu är amerikanska medborgare, slits upp från sitt liv och interneras, förs bort, förskjuts, elimineras. Det är en skrämmande skildring och man kan knappt tro det är sant. Jag mår rent dåligt när jag läser de många vittnesbörden av vad som hände. Kan det vara sant? Hände detta verkligen? Jodå, tyvärr är det så. Direkt när jag har läst klart boken tar jag reda på mer fakta och ser att kring 115.000 japaner med amerikanskt medborgarskap placerades i läger under andra världskriget.
Historien kommer närmare och jag har lärt mig något som jag inte tidigare kände till. Jag läser mer om vad som egentligen hände, kan inte riktigt släppa att det verkligen har gått till så här i en demokrati för inte alltför länge sedan. Och säkert har det hänt igen sedan dess...
Läs "The Buddha in the Attic"! Kvar dröjer en känsla av sorg över hur människor som gör allt för att anpassa sig och smälta in ändå aldrig ges utrymme att göra just detta - och ett vemod över hur snabbt dessa människoöden förpassats in i glömskan. De levde nyss och redan har vi glömt dem! Tack till Julie Otsuka som manade fram dem igen och visade upp deras liv för alla oss andra.
Mitt foto: Lackskålen med tillhörande lock är faktiskt inköpt under en resa till Japan och kan mycket väl se ut som de skålar som japanerna var tvungna att lämna kvar i sina hem då de blev tvångsinternerade.
Betyg: Kan inte bli bättre. Skulle inte förvåna mig om detta blir obligatorisk läsning i skolan.
Rekommenderas: till dem som har det minsta intresse av förtryckta japanska kvinnors liv i Kalifornien under första halvan av 1900-talet? Nej! Tro inte att det är DET boken handlar om (bara), för det här är mycket mer allmängiltigt än så.
Snackis: Här finns väl alla ingredienser för en snackis.
Länk till boken på AdLibris: ENGELSK HÄFTAD eller SVENSK INBUNDEN.
