Läget i landet

Bokens titel: Läget i landet
Författare: Po Tidholm
Förlag: TEG Publishing, 2017
Antal sidor: 95

"Läget i landet" är en fyndig titel, när man vet vad boken handlar om - men särskilt intresseväckande är den ju inte och inte heller det oengagerat designade omslaget. Men: nu hade ju bokklubbsväninnan bestämt att vi skulle läsa den här lilla boken och då gör man det oavsett hur trist framsidan ser ut.

Och vilken överraskning! Det här hör garanterat till det bästa jag läst den här sommaren. Po Tidholm är en "jätteduktig journalist" (det är inte jag som påstår det, utan han själv!) som här har skrivit 89 korta tankar om varför landsbygden är viktig även för storstadsborna. Eller borde vara det, åtminstone!

Tankarna är korta och mycket välformulerade. Jag föreställer mig att han lagt ner en hel del tid på formuleringarna, för de är exakta, kärnfulla och lättbegripliga på ett sätt som är svårt att åstadkomma när man ska begränsa sig.

Jag kom på mig själv med att anteckna mängder av passager, som jag tyckte var extra bra och som jag ville ta upp i bokklubben.

#67: "Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov."

#87: "Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för strukturerna. Och det är ju trots allt strukturerna som är viktiga, allt annat är egentligen bara berättelser. På ett mänskligt plan kan jag förstå att det behövs, men i arbetet med att förändra svensk landsbygd är de ett hinder i det intellektuella arbetet."

#25: "Samtidigt som medborgarens upplevelse är att grannarna flyttar, kommunen krymper, ekonomin minskar, butiker försvinner, välfärdstjänster försämras och vakanserna på arbetsmarknaden uteblir, så berättar kommunen och regionen alltid om hur bra allting går. Helt enkelt därför att det politiska systemet så kräver. Varje utspel måste göras i förhållande till konkurrenten: den andra kommunen, den angränsande regionen."

Det är tänkvärt och insiktsfullt och rakt igenom intressant att läsa Tidholms tankar om landsbygdens problem - och hur de i allra högsta grad gäller storstaden också.

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND

Tack till svägerskan på Göteborgs stadsbibliotek som återigen lyckades hitta en bok som är helt hopplös att få tag i här hemma!

Heligt förbannad

Bokens titel: Heligt förbannad
Författare: Jonas Gudmunds
Förlag: Stratex förlag, 2019
Antal sidor:

Nu börjar det likna något, Jonas Gudmunds! (Jag vågar väl inte skriva annat, för då kommer du sannolikt att först mejlbombardera mig och sedan googla min hemadress, för att slutligen ta din välvårdade gamla mörkblå Merca hem till mig och mörda mig...)

Jag läste författarens debutroman "Red Coconut" för inte länge sedan. Detta är uppföljaren. Visserligen var jag väldigt tydlig med att jag gillade storyn i den första romanen, tyckte intrigen var smart och att boken kunnat bli himla bra - men jag beklagade mig över att det var för många varumärken, för många stickspår, för många detaljer om ovidkommande saker.

Till viss del finns det kvar - i synnerhet sprit och bilar beskrivs extremt noggrant - och jag blir lite less på att läsa så utförliga beskrivningar av emissioner istället för emotioner. Det är ändå tydligt att någon har redigerat texten hårt jämfört med den första boken och (som jag föreställer mig) stramat åt berättelsen. Tack för det! Nu är Jonas Gudmunds inte värre än de där Roslund/Hellström som berättar om vapen, pistolhylsor och kaliber till förbannelse...

NOA-gänget med den småtriste polisen Jerker i spetsen engagerar mig måttligt, men det är ändå inte de som är viktiga. Någon mordgåta är det inte tal om, eftersom läsaren får följa mördaren "i realtid" och därmed ligger steget före utredarna. Glimtarna av Jerkers liv (med stort fokus på den unga, vackra filippinska han lyckats snärja - hon som är tacksam för kokt ris, Netflix på paddan och att få ligga...) - gäspar jag mig igenom.

Bokens intrig däremot, den gillar jag skarpt! "Heligt förbannad" syftar på att vi väl alla - åtminstone jag själv, det måste jag erkänna - kan bli förbannade på byråkratiskt myndighetsfolk, servicefolk utan känsla för just service, oseriösa affärsmän, grannar från helvetet (och folk som röjsågar hela ens semester!). Nog har man god lust att döda någon ibland?! Litegrann, åtminstone. Eller i alla fall hoppas att den jä--a röjsågen träffar en sten och går sönder. Sorry, spårade visst ur lite här.

Den driftige företagaren Torgny är rik, smart och vill att rätt ska vara rätt. Varför kan inte idioterna på BMW-verkstaden fatta det? Eller knäppgökarna på Facebook? Hmmm, man kanske skulle göra världen en tjänst och utrota dem?

Så det gör han. Med en elegant pistol, hinkvis med dyr konjak och åtskilliga PowerPoints som beskriver precis varför han retat upp sig så kopiöst på de där dumskallarna. Heja Torgny! Vi kan ju inte ha det så här, det begriper väl alla. Man kan inte lova att ringa tillbaka och sedan inte göra det! Hur skulle det se ut om alla betedde sig på det viset? Nej, *poff*, bort med dem bara.

Mitt foto: Det är Remy Martin i glaskaraffen. Dock inte av den exklusiva sort som mördaren klunkar i sig.

Mitt omdöme: Jag säger samma som förut: historierna är perfekta som teveserier i tre delar att visa på SVT. Humoristiska, spännande, über-grabbiga och med spektakulära mord. (Och i statlig television får man väl inte göra reklam, så vi slipper allt varumärkesbabblande och kan fokusera på de smarta IT-teknikerna, de kåta poliserna och de osannolika brottslingarna.)

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD
Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till förlaget som gav mig ett recensions-ex trots att jag inte var jättesnäll förra gången.

Den utbrände kronofogden som fann lyckan

Bokens titel: Den utbrände kronofogden som fann lyckan
Författare: Fredrik Sjöberg
Förlag: Nya Doxa, 2011
Antal sidor: 302

Jag har gillat allt jag läst av Sjöberg hittills; han är smart och välformulerad, har humor och berättar om saker man inte ens visste att man saknade kunskap om.

Men jag begrep inte att boken jag köpte var en samling kåserier, essäer och tankar som är 15-20 år gamla och inte hänger ihop sinsemellan. Jag blev rätt besviken, faktiskt. Har alltid känt att jag lär mig så mycket av hans underhållande, kunniga kåserande - men nu var det spretigt, rent av tråkigt på sina ställen. Inga djupdykningar, som han annars är duktig på. Det där nördiga sättet att hitta ett smalt ämne och skriva insatt om det.

I den här pocketboken ryms inte mindre än 34 korta essäer. Det är texter om Linnés rival tillika bästa kompis, om Darwins rival tillika lojale beundrare, om varför människor har sex för skojs skull (året runt), en tråkig text om Nabokov som inte bara skrev "Lolita" utan tydligen samlade på blå fjärilar som han kategoriserade... och mycket om Runmarö och ännu mer om hur sorgligt det är att folk nuförtiden inte vet namnen på diverse halvt utdöda fåglar och flygfän.

I den sista texten berättas om hur Sjöberg blir haffad av en lärare ute i skogen, och ombedd att spontant föreläsa för en grupp elever på exkursion. Han hittar på en undanflykt för att slippa - för det är ju så jobbigt att vara den där som alla så gärna frågar hela tiden, den där som kan alla svar och förväntas vilja dela med sig av sin kunskap i alla lägen.

Och jag som hade tänkt att om jag fick den där klassiska frågan "Vem skulle du vilja ta med dig till en öde ö?" eller "Vem skulle du vilja bjuda på middag?" eller "Vem skulle du vilja ha som bordskavaljer/bordsdam på Nobelfesten?" - så har ett av mina förslag varit just Fredrik Sjöberg.

Nu inser jag att det var ett dumt val. Han vill skriva sina böcker. Han vill fånga sina fjärilar och bananflugor ifred. Han vill sannolikt inte alls prata en hel kväll med en begeistrad humanist som älskar böcker, konst och friluftsliv.

Mitt omdöme: Texterna hade tilltalat mig om jag läst dem en-och-en i en söndagsbilaga, men inte en hel bok som inte ens har ett gemensamt tema eller känns aktuell.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Önskar en sträckläsningsbok

Grannens häst i hagen mellan deras hus och vårt.

Man kan ju få intrycket att jag knappt läser på sommaren, men det är inte sant. Jag läser just nu två böcker som jag sett fram emot mycket - men faktiskt inte är så imponerad av som jag trodde jag skulle bli:
Fredrik Sjöbergs "Den utbrände kronofogden som fann lyckan" och Alice Munros "Nära hem". Och så läser jag en liten bok till bokklubben också, men den berättar jag mer om en annan gång. Hade önskat att någon av dessa tre som ligger vid min säng skulle varit en sån där bladvändare som man bär med sig överallt och inte kan lägga ifrån sig - men nej.

Barnet från ingenstans

Bokens titel: Barnet från ingenstans

Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Älskaren från huvudkontoret

Bokens titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret del 1

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2019
Antal sidor: 488

"Innehåller den ett läskigt mord?" frågade väninnan och jag var ju tvungen att säga att ja, det är ett ohyggligt mord redan några få sidor in i boken - men eftersom det redan skett så slipper man ju läsa om mordoffrets dödsångest och smärtor dessförinnan.

Faktum är att man inte ens vet vem som blivit mördad. Man vet ingenting mer än det lilla som de första poliserna på platsen kan berätta. "Det är bra att mordet är över redan, för då behöver man inte följa det inifrån", sa väninnan och jag höll med. Hade bara hunnit några kapitel in i texten, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men det visade sig att den inledande brottsplatsscenen inte var lika skrämmande som det som följde...

Den unga Emma jobbar som butiksbiträde i en stor klädkedja i Stockholms innerstad. Hon är ensam, har varken familj eller pojkvän, och lever ett ganska sorgligt liv. Innehållslöst och fattigt, på alla vis. Men så en dag kommer företagets VD in i butiken för att snabbt välja en skjorta. Förvecklingar uppstår och plötsligt är Emma utbjuden av VD:n Jesper Orre på tjusig middag med flirt och sex... Hon har fått en älskare på huvudkontoret!

Nu ska jag inte säga för mycket, men älskaren är inte den han utger sig för att vara - och Emma inser efter ett tag att hon nog blivit grundlurad. När hela hennes liv har slagits i spillror och knappt kan bli värre, försvinner Jesper Orre och gör allt för att inte Emma ska få tag på honom igen.

Det här är ruskigt spännande, mycket obehagligt och samtidigt sorgligt. Så värst mycket till polisarbete innehåller den dock inte; boken är mer av psykologisk spänningsroman med stänk av deckare.

Det är som när man bänkar sig framför teven för att se en thriller, men inte kan ta en kisspaus eller ens stoppa en näve popcorn i munnen för det är så äckligt spännande hela tiden.

Mitt omdöme: Jag läste böckerna i fel ordning: började med "Husdjuret" och fortsatte med "Älskaren från huvudkontoret" - men det gjorde ingenting. Författaren skriver i korta cliffhanger-kapitel, där hon växlar mellan många inblandade utan att det blir ett dugg svårt att hålla isär dem. Språket flyter lätt och ledigt, beskrivningarna är väldigt målande (som doften av fukt och mögel blandat med parfymerat tvättmedel och torr torktumlarlukt i en tvättstuga i källarvåningen).

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN

Och bergen skall rämna

Bokens titel: Och bergen skall rämna
Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 351

Ibland är det helt befriande att inte ha en aning om vad man hugger in på, inte ha läst några förhandsrecensioner eller baksidestexter. (Faktiskt även struntat i följebrevet som förlaget skickade ut tillsammans med boken,) Då blir den enda förväntningen: Kommer denna roman att vara lika välskriven och innerlig som författarens förra bok?

Jo, det är den! Jag läste "Någonstans brister himlen" då den gavs ut för två somrar sedan och tyckte att det var en helt makalös debut. Frågan är om jag inte tycker ännu lite bättre om den här?

Hedvig är en nervig prästfru - oklart vilken ålder men jag skulle säga att hon inte ens är 30 år, baserat på de fragment vi har av hennes bakgrund - och jag får intrycket att hon gift sig mer av praktiska skäl än av kärlek. Hennes make, Georg, tycks vara en bra bit äldre men det begrep jag inte förrän efter halva boken då det påpekas att hans hår är grånande och att magen fått en rondör.

Erika Olofsson Liljedahl berättar mycket om hur de tänker, känner och agerar - men nästan inget alls om hur de ser ut eller vilka de är. Ibland skulle jag önska mig lite kött på benen kring de olika personerna, men för det mesta är det tvärtom underbart att slippa matas med beskrivningar av hudfärg, hår, kroppsstorlek och detaljer i utseendet.

Georg är alltså präst och har fått ett nytt uppdrag i norra Sverige, som kräver att paret lämnar sitt fina hus i Uppsala för att flytta till Tornehamn. Församlingen består i stort sett av de inhyrda rallarna och bergsprängarna som bereder och lägger järnvägen där - och av samerna som driver sina renar och flyttar sina boplatser efter djuren.

Det är en hård omgivning för alla, inte bara den karga och krävande naturen kräver mycket utan i lika hög grad det mellanmänskliga. Relationerna mellan "lappar" och "svenskar", mellan ingenjörer och rallare, mellan män och kvinnor. Bland det svåraste är de mansroller som arbetarna själva upprätthåller: slagsmål, tråkningar, trakasserier och rena våldsdåd kombinerat med en unken syn på de få kvinnor som finns i deras närhet.

Hedvig får en speciell betydelse i samebarnens liv och det är väldigt fint beskrivet, men det är obehagligt att hon har så litet inflytande över sitt eget liv. Det är maken som väljer åt henne; han fattar besluten och han säger vad som gäller. Hedvig har en egen vilja men vem bryr sig om den?

Mitt omdöme: Det här är en bok som stannar kvar i mig; vemodet, sorgen, de vackra naturbeskrivningarna men mest av allt hur fruktansvärt snärjd en kvinna kunde vara för hundra år sedan då det var männen som bestämde. Mycket fin! Ser fram emot en tredje roman av denna begåvade författare.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

Felsteg

Bokens titel: Felsteg
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018
Antal sidor: 440

Det räckte med att öppna boken, så var jag fast! På omslagets insida finns nämligen en fin karta som visar Doggerland, platsen där den här kriminalromanen utspelar sig; en liten ö-nation mittemellan Storbritannien och Danmark, inte alltför långt ifrån den europeiska kontinenten.

Där ute i den farliga Nordsjön ligger tre öar tätt intill varann; Noorö, Heimö och Frisel som tillsammans alltså bildar Doggerland. De har en egen regering och riksdag, egen krånglig valuta, eget domstolsväsende och förstås ett eget språk som låter som skandinaviska med tydliga drag av engelska och holländska.

De stormpiskade öarnas huvudstad, Dunker, har några problematiska förorter men i övrigt består riket mest av lantligt belägna små samhällen och avfolkningsbygder. I början av hösten firas den stora ostronfesten - oistra - med att folk går man ur huse för att dricka lokalbrygd öl och trycka i sig mängder av ostron. Författaren beskriver det här på ett så självklart sätt att jag genast tänker "ja, oistra ja, det är ju som jul och midsommar" - jag sväljer genast att det är en nationell helgdag som om den verkligen fanns.

Det är också då romanen tar sin början, när människorna festar och är glada och med berusningens dåliga omdöme gör vissa felsteg...

Vår "hjältinna", kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, har visserligen en del av de för nordiska deckare typiska egenheterna (smådeppig, dricker för mycket, konstant röksugen, inte jätteduktig på samarbete och har dessutom personligt krångel i bagaget) men jag gillar henne ändå. Hon fyller femtio "nästa år" och bara det gör att jag tycker om henne. Naturligtvis bor hon ensligt och har en katt - vad annat hade ni väntat er?

Karen ger sig ut för att lösa ett mord som sker morgonen efter oistra, och där den döda har en knepig koppling till polisen: hon är exhustru till Karens chef, en arrogant jävel som älskar sin maktposition.

Mitt omdöme: Upplägget med denna halvt fiktiva plats, Doggerland, är så makalöst väl genomfört att jag nästan vill boka en biljett dit (det går tydligen färjor från Esbjerg!) och se allt med egna ögon. Spännande och välskriven intrig som inte är särskilt blodig eller brutal alls. En riktigt bra deckare, tack för det!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

Lektioner i mord

Bokens titel: Lektioner i mord - 
Hur man skriver en svensk succédeckare utan att bli det minsta trött
Författare: Henrik Lange
Förlag: Kartago förlag, 2015
Antal sidor: 159

Varje sida i denna bok är till större delen en teckning - svartsmutsig och lite ruffig - och ovanför den ett ytterst kort textstycke där vi pedagogiskt presenteras konsten att skriva en bästsäljande svensk deckare från början till slut.

Det här ser lättviktigt ut, ger kanske intryck av att vara tramsig underhållning rent av, men är fantastiskt bra och mitt-i-prick. Jag småler hela boken igenom och tänker att jo, man kan faktiskt skriva en deckare med denna "lärobok" som utgångspunkt.

Alla ingredienser ingår: den deppige, småfete kriminalaren som är frånskild och klunkar i sig ohyggliga mängder kaffe. Han har en dotter som han glömmer att hämta på ridskolan när det är hans tur, ja, han glömmer henne nästan jämt eftersom han alltid måste jobba över. Hans far är dement och borde få komma till ålderdomshem, men det finns inte plats. Ute singlar höstlöven ner för att visa riktigt hur deprimerande allt är; vackert väder existerar inte i en äkta, svenska deckarsuccé. Rå kyla och uppvikta rockkragar är obligatoriskt.

Polisens chef är en oförstående besserwisser som givetvis kopplar bort honom från fallet just när han så behövs som mest - och kollegan är förstås hög på anabola, klipper till misstänkta (som självklart är oskyldiga) och är allmänt primitiv.

Vi får också lära oss precis hur man bäst fyller ut romanen så att den inte tar slut efter femtio sidor: relationstrassel för igenkänningsfaktorns skull och detaljerade miljöbeskrivningar där varje IKEA-möbel redogörs för.

Mitt foto: Kriminalkommissarier dricker alltid kopiöst med kaffe, gärna ur fula gamla muggar, gärna att det stått i bryggaren tills det blivit en besk, svart sörja också...

Mitt omdöme: Genast upp på favoritlistan!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND