torsdag 27 juli 2017

Sekten på Dimön


Bokens titel: Sekten på Dimön
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 587

Mycket har redan skrivits om denna bok - och uppföljaren - som båda ursprungligen utkom på lilla Mörkersdottir förlag för något år sedan. Jag ska inte bli långrandig!

Böckerna har fått stort genomslag, synts i media och fått många fina omnämnanden. Själv har jag hittills hållit mig ifrån dem eftersom jag uppfattade dem som ungdomsböcker - enbart baserat på titlarna, förmodar jag. När jag insåg att de i själva verket är romaner om hur livet kan gestalta sig i en sekt blev jag däremot nyfiken.

Min man och jag har pratat en hel del om det här med sektmentalitet, manipulation, karismatiska personer och den starka längtan att tillhöra ett sammansvetsat kollektiv. Vi har själva - liksom de allra flesta, skulle jag tro - snuddat i utkanterna av sådana sekter, grupper och sammanslutningar.

När författaren personligen skickade mig de två första pocketböckerna för att jag skulle kunna läsa dem innan jag högg in på den tredje boken i serien (som jag fått som recensions-ex från förlaget) så blev det nästan huggsexa hemma hos oss om vem som skulle få läsa dem först. (Jag vann, i hävd av att det är min blogg! Maken ligger snäppet efter mig just nu och flåsar mig i nacken, så jag måste skynda mig att läsa klart den sista delen.)

Boken handlar i all korthet om den världsförbättrande organisationen Jordens Väg, Via Terra, som uppmuntrar sina medlemmar att äta närodlad ekologisk mat, ta långa promenader, sova i totalt mörker och stillhet, begrunda sina tidigare erfarenheter för att dra lärdomar inför framtiden. Allt sånt som både kan ses som livsvisdom och floskler.

Den unga litteraturstuderande Sofia går tillsammans med sin väninna på ett föredrag där Via Terras karismatiske grundare Franz Oswald lyckas värva henne. Allt är alldeles fantastiskt på organisationens anläggning ute på Västra Dimön (beläget någonstans utanför svenska västkusten), men bara inledningsvis. Ganska snart förstår Sofia att man drabbas av bestraffningar och hemskheter om man inte uppför sig som förväntas. Inom kort fråntas medlemmarna alla sina möjligheter att kommunicera med omvärlden och ta sig bort från ön.

Bokens stora behållning är att den extremt tydligt lyfter fram hur lätt det är att snärjas, hamna i sektens garn samt hur man genom sömnbrist, bestraffningar och hunger till slut inte orkar tänka konstruktivt. Att detta kan drabba de flesta av oss, även många som nog skulle säga "varför tog du dig inte därifrån?" eller "hur kunde du stå ut så länge?".

Omdöme: Trots att romanen är på närmare sexhundra sidor är den otroligt lättläst. Delvis på grund av det enkla språket, men till stor del tack vare att den aldrig står still utan konstant drivs framåt. Jag tror att det här skulle kunna vara en riktigt bra bokcirkelbok, för den lockar till diskussioner!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Tack till författaren för boken!

6 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, böckerna marknadsförs ju som spänningsromaner eller något åt det hållet - men för mig är det helt och hållet det verklighetsbaserade som lockar. Det är skrämmande lätt att fastna i en destruktiv relation eller kvävande samfund av olika slag.

      Radera
  2. Tack! Så glad jag blir att du gillade den och tyckte den var lättläst. Nej, de är inte ungdomsböcker, men jag skrev avsiktligt med relativt enkelt språk så ungdomar skulle kunna läsa. Det är ju den sektproblematiken drabbar hårdast. Och nu har jag många läsare som är tonåringar också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen inte alltid så att lättläst är synonymt med simpelt! Boken är väldigt snabbläst, lätt att ta till sig och berättelsen är rakt på sak.

      Radera
  3. Svar
    1. Ja :-) Själv gillar jag egentligen dokumentärer och faktaböcker i såna här ämnen, men tror man når ut på ett HELT annat vis när man gör om verkliga händelser till rafflande spänningsroman.

      Radera