Kaninjägaren

Bokens titel: Kaninjägaren
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 572

En MC-brutta får mitt i natten ett telefonsamtal som gör att hon måste kasta sig iväg utan dröjsmål, så hon drar sitt skinnställ över trosorna och sticker iväg. Såklart har hon inte nattlinne när hon sover. Såklart har hon inte tid att sätta på sig behån. Såklart blir hon varm efter en vansinnesfärd i 220 km/h på E4:an, svetten rinner naturligtvis mellan hennes snygga bröst, men hon kan inte dra ner blixtlåset på det efterföljande mötet eftersom hon är snudd på näck inunder.

Hon är för övrigt så otroligt vacker så det går utanpå allt annat, folk blir lamslagna och bara gapar. Hennes skönhet är exceptionell. Kanske är det därför hon heter Saga, eller så kommer sig namnet av att hon är släkting till sagotecknaren John Bauer. Hursomhelst är hennes vita långa hår och smärta vältränade gestalt något nästan överjordiskt.

Jag har träffat många vackra människor under mitt liv och är det en - en! - sak jag lärt mig så är det att folk har väldigt, väldigt olika uppfattning om vem som är vacker. Det jag tycker är "jo hon ser bra ut" kan för någon annan vara det vackraste man sett. Att samtliga personer i ett rum skulle uppfatta samma människa som så vacker som Saga Bauer är, det är helt osannolikt.

Annat som är osannolikt är det antal hjärnor som skvätter ut i denna bok. Inklusive detaljerade beskrivningar av skallbensfragment som slår med ett hårt ljud i golvet, blod som skvätter upp på tapeterna, hjärnsubstans som fastnar på offrets kamrater. Inte bara hjärnor utan tarmar och allt möjligt mjukt som kan välla ut ur en människokropp...

Skjutvapen redogörs detaljerat för i kaliber, ingångshål, patroner, utgångshastighet och magasin. Folk blir avrättade, skjutna av misstag, skjutna bara för att det blir mer spännande så, skjutna genom munnen för att de vill ta livet av sig, skjutna genom ögonen för att det är så spektakulärt.

Och hela tiden spänns de manliga bicepsen medan det på kvinnorna är blusarna som stramar över de rejäla brösten.

Varför läser jag det här? Vad är det som driver mig?

Jag gillar Joona Linna, den smarte kommissarien. Jag tycker det är kul med beskrivningarna av mina hemtrakter. Jag tycker om de korta kapitlen och de osannolikt bisarra äventyren (även om jag alltid avskytt Lars Keplers val av namn på sina figurer, men det har jag ordat tillräckligt om...). Jag tjusas av cliffhangers och nedräkningar. Men jag borde inte köpa såna här böcker för jag blir så irriterad på alla machomän, idiotchefer, superskurkar och det ursinningslösa underhållningsvåldet.

Intrigen får ni läsa om på baksidestexten eller i någon annan recension. Nu har jag sagt mitt.

Mitt foto: Det är inte så kul att vara känd mästerkock i den här boken...

Omdöme: Saga Bauer och Joona Linna tonas ner rätt rejält, istället är det Kaninjägaren och hans offer som spelar huvudrollen - i synnerhet tevekocken Rex som är en osedvanligt komplex och älskansvärd person för att figurera i en Kepler-bok. Jag må vara kritisk mot att blodet sprutar från varenda sida men spännande är det likväl.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET och POCKET

---

Jag har tidigare läst Hypnotisören (bok #1) och recenserat Paganinikontraktet (#2), Eldvittnet (#3), Sandmannen (#4), Stalker (#5) och nu alltså Kaninjägaren (#6). Jag förmodar att jag får svårt att hålla mig borta från den sjunde boken trots att jag borde...