måndag 6 maj 2019

Lazarus


Bokens titel: Lazarus
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 543

Det är lite som att köpa en gigantisk påse med lösviktsgodis, det här. Jag vet att jag inte borde, att det inte är nyttigt, att det kostar en hel del för tomma kalorier. Att det är beroendeframkallande.

Jag fattar inte riktigt varför jag envisas med att läsa de här tegelstenarna. De är så vansinnigt osannolika så det är rent löjligt: huvudpersonerna har förmågor långt utöver normala människors.

Men jag gillar Joona Linna, kriminalkommissarien med en IQ som är högre än resten av den samlade poliskåren i Sverige. Han har levt större delen av sitt vuxna liv i skräck för att den monstruöse mördaren Jurek ska få tag i hans fru, hans dotter, hans vänner, hans vänners familjer, hans arbetskamrater och deras familjer.

Ändå är det precis det som händer - både i denna bok och i några föregående. Jurek kan manipulera folk på ett sätt som vida överstiger en psykopat med hypnotiska förmågor, han kan tänka i så många led att schackmästare borde vara avundsjuka och hans hat mot Joona är livslångt och totalt konsumerande.

Jag kan inte säga så mycket om handlingen, för om någon händelsevis inte har läst men planerar att göra det så ska jag inte sabotera. Jurek kör sin vanliga stil: genom att terrorisera dem man älskar mest kommer han att få några av våra huvudpersoner att försäga sig, ge upp och framför allt: LIDA. Allt han gör syftar ju till att få Joona att lida.

Hur han når dit är helt sinnessjukt absurt, osannolikt, fånigt, blodigt, våldsamt och faktiskt nästan rent omöjligt. Men, men. I romaner kan man göra det omöjliga, där sätter inte verkligheten stopp.

Spännande och hur löjligt som helst, får bli min sammanfattning av det här. Nu är jag mätt på min årliga dos Kepler i alla fall, nöjd med att ha fått veta lite mer om Joona och hans gäng, däst av Jureks splatterfilmseffekter och precis som om jag hade glufsat i mig ett halvt kilo karameller undrar jag varför jag egentligen utsätter mig själv för det här?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller STORPOCKET

P.S. Samtliga böcker i serien finns recenserade på bloggen, om man använder sökfunktionen.

4 kommentarer:

  1. Hehe... ibland måste man konsumera skräp också, annars skulle man ju kanske inte känna igen (eller uppskatta) guldkornen när man hittar dem sen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite som när Alfons farmor säger att man måste ha tråkigt ibland, för att uppskatta när det är roligt.

      Radera
  2. hög IQ är bra om man kan använda det rätt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, i den här boken är det många som har hög IQ men använder det fel. Väldigt blodtörstiga är de också.

      Radera