No waste, just taste - del 2

När jag var fjorton år blev jag kär i en kille som var vegetarian. Vi var ett kompisgäng som träffades hemma hos honom i hans föräldrars tjusiga villa uppe på Brunkebergsåsen - när föräldrarna inte var hemma, såklart! - och varje fredagskväll inleddes med att vi åt fruktsallad med vispgrädde. (Jo, ni läste rätt.) Vi lyssnade på musik, åt fruktsallad och kollade på långfilmer på video..

Den där killen fick aldrig veta att jag var kär i honom och för övrigt var jag inte det särskilt länge. Han gick i en klass över mig och försvann snabbt ur mitt liv (och jag har aldrig någonsin saknat honom). Men att jag blev vegetarian för hans skull och sedan har fortsatt med det utan avbrott i över trettio år, det är ändå lite komiskt.

Min farfar var chef på ett mycket välkänt livsmedelsföretag som hade ett stort slakteri. Jag och brorsan fick ibland följa med farfar till jobbet på helgerna. Vi åkte till Slakthusområdet, som då snarast låg lite i södra utkanten av Stockholm men som nu får sägas vara en stadsdel, och kollade på när starka unga män skar sönder griskroppar som hängde från taket i stora köttkrokar. Det mest spännande var kylrummen, minns jag.

Vi åt en hel del kött när jag var barn, som ni kan förstå. Att jag blev vegetarian var väl måttligt populärt i släkten och det här var dessutom på 1980-talet, då det var så ovanligt så man krävde sjuksysters intyg för att få äta vegetarisk kost i skolan.

Men något jag fått med mig hemifrån, alldeles oavsett kött eller ej, är att aldrig slänga mat. Man äter det som läggs upp på tallriken. Man tar inte mer mat än man kan äta, heller.

När jag flyttade hemifrån blev det helt nödvändigt att hushålla med maten och pengarna, och så har jag fortsatt hela mitt vuxna liv. Med tre glupska barn - och en man som tacksamt säger "vad gott!" vad man än ställer fram - så har det inte varit några problem med att servera rester eller laga mat på sånt som blivit över. (Den kinkigaste i familjen är helt klart jag själv.)

Det handlar inte bara om ekonomi, det är en etisk fråga för mig.

Ska vi tillåtas döda ett djur - ofta under vidriga förhållanden dessutom - och sedan inte ta tillvara exakt varenda liten del som går att använda?

Ska vi skrapa ner överbliven mat i soporna eller komposten, när andra människor går och lägger sig hungriga varenda kväll - eller svälter till döds?

För mig är det en viktig fråga att vi som har möjlighet att välja, faktiskt bara köper den mat vi tänker äta upp och sedan lagar till den innan den är förstörd, och därpå äter upp den.