måndag 15 februari 2016
Jag saknar dig, jag saknar dig!
Bokens titel: Jag saknar dig, jag saknar dig!
Författare: Peter Pohl och Kinna Gieth
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015
Antal sidor: 272
Huvudpersonen Tina pratar med sin kompis Gittan om killkompisen Olle som de båda är intresserade av. Gittan säger: "Han ska titta på mej och säga att jag är hans toppsnäcka. Det räcker. Men all hans jävla litteratur gör att apskallen vrängs ut-och-in pån."
Toppsnäcka? Toppsnäcka! Kanske möjligen skulle mina föräldrar, födda på 1940-talet, säga en sån sak om en snygg tjej.
Fortsättningen på meningen handlar om hur Tina anser att Gittan "behöver lite bildning" eftersom hon inte pratar tillräckligt belevat. Men Gittan blandar alltså ord som "litteratur" (andra ungar kallar det böcker...) och "vrängs" (det verbet tror jag knappt existerar för de flesta ungdomar) med att säga "toppsnäcka" (gammaldags slang) och "jaba: never" (ska väl föreställa modern slang...) och i föregående mening har hon beskrivit kärleksobjektet som "vederbörande".
Så här fortsätter det boken igenom. Jag minns redan efter ett tiotal sidor varför jag har så svårt för Peter Pohl: han skriver så gammaldags samtidigt som det handlar om ungdomar.
För mig blir den krocken för stor. Hade det handlat om vuxna hade det varit en helt annan sak, men tydligen har han specialiserat sig på att skriva ungdomsromaner - företrädesvis med personnamn i titeln - som utspelar sig i nutid men beskrivs med ett språk som känns helt föråldrat. "Killarna har ett skal av råsurr kring sig." och "Jonnys förfrågan lät misstänkt smilfinkig, så Tina skrek Piss off! och slängde igen dörren mellan dem". Smilfinkig i samma mening som piss off?
När jag var 12-13 år läste jag böcker som "Puss" och "Kram" av Hans-Eric Hellberg och en bok som hette "Peters baby" av Gun Jacobson. Jag föreställer mig att om jag skulle läsa om dem nu, så skulle de vara totalt föråldrade. Peter Pohls bok liknar något från den tiden - och tonåringarna har namn som skulle passat i en ungdomsroman 1977: Janne, Benke, Mia, Anette, Carina! - samtidigt som han försöker nutidsanpassa sig genom att lägga in dagens uttryck.
(En liten parentes här. Jag var ung vuxen i början av 90-talet då boken skrevs och vet hur tonåringar och ny-vuxna pratade då. Det var naturligtvis inte som 2016, men inte heller som 1956.)
Dialogerna framstår inte alls som trovärdiga. Inte heller det som 13-åringarna tänker inuti huvudet. Just ungdomslitteratur är så otroligt känslig när det gäller att kunna beskriva händelser, använda rätt ord och uttryck, känna till saker i ungdomarnas kultur och vanor. Annars framstår det som att en gammal tant eller farbror har skrivit ihop något från sin egen tonårstid och försökt förlägga det i dagens värld.
Boken kom ut första gången 1992 och fick då det prestigefyllda Augustpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur.
Handlingen är baserad på en verklig händelse, då tonåriga Jenny dör i en olycka och lämnar sin tvillingsyster Kinna kvar, hon som sedan blev medförfattare till denna bok. Peter Pohl har döpt om Jenny och Kinna till Cilla och Tina samt naturligtvis anpassat berättelsen, lagt till och dragit ifrån det som varit nödvändigt. Men i stort sett går boken alltså ut på att berätta om hur det är att orka leva vidare då ens syskon oväntat dör.
Omdöme: Boken är läst, uppskattad och hyllad av många, men för mig var den en besvikelse. Jag kräver något slags autenticitet när jag läser just ungdomsböcker men tycker att Pohl misslyckas på den punkten och därmed förstör läsnöjet helt. Den tragiska olyckan, tvillingsysterns död, berör mig inte heller så mycket som jag hade trott eftersom jag inte kan leva mig in i vare sig föräldrarna eller systern.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Etiketter:
Augustpriset,
Barn/ungdom,
Läst 2016,
Sverige
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tyckte om hans böcker när jag var yngre, de brukade få mig att gråta, men den här har jag inte läst. Kanske lika bra?
SvaraRaderaJust den här räknas väl som en av hans bästa, vad jag kan förstå när jag nu har snokat på nätet. Det måste vara något allvarligt fel på mig för jag får inte ens tårar i ögonen av denna bok, trots ett sorgligt dödsfall och trots att andra läsare gråter ögonen ur sig. Han har ju sålt väldigt bra av just "Jag saknar dig, jag saknar dig". Däremot är jag tydligen inte ensam om min kritik, ser att flera recensenter på stora tidningar och bloggar tydligen har sagt liknande saker. Pohl verkar man antingen gilla - eller inte.
Radera