En halv evighet har jag haft en liten oläst pocketbok i min bokhylla, "Järnnätter" av Mirja Unge. Vet inte hur många gånger jag tagit fram den men sedan ställt tillbaka den igen. I helgen bestämde jag mig i alla fall för att börja läsa den.
Men hu. Har ni läst Mirja Unge? Jag har inte läst något av henne och kollar man nätbokhandlarna så verkar hennes böcker inte längre finnas vare sig som inbundna eller pocket, utan bara e-böcker (som jag inte läser).
"Järnnätter" är hemsk. Alltså, missförstå mig rätt - hon skriver jättebra, men det är lite FÖR obehagligt. Det är som att berättelsen kryper in i mig och fastnar, fast jag bara vill borsta bort den och tänka att det är omöjligt att det finns folk som lever såna liv som huvudpersonen.
Varje kväll har jag läst några kapitel, och varje natt känns det som att Unges berättelse har krupit innanför nattlinnet på mig och stör sömnen. Vaknade fyra imorse - som värsta pensionären! - och kunde knappt somna om, tänkte på miljoner grejer jag borde göra, saker som gått fel, boken som är rätt obehaglig, några surdegar jag måste ta itu med, jobbiga saker jag sett på nyheterna... Det är som om viss litteratur kan skapa en oroskänsla i kroppen, en deppighet och rastlöshet som kanske går bortanför vad man menar med att "leva sig in i" boken.
Usch ja, det där låter inte roligt. Jag har nog inte tänkt på att det jag läser kan påverka mig indirekt så, men det ligger nog någonting i det.
SvaraRadera