Det förvånar mig, för det är ju så många andra som redan har tyckt till om den! Proffskritiker på tidningar såväl som boktokiga bloggare. Ändå orkar flera hundra människor läsa just MIN recension också.
Men det allra mest lästa inlägget är bisarrt nog det jag skrev om snygga bokstöd till bokhyllan. Är inte det ironiskt?
Hela idén med den här bloggen är ju att jag ska ta fina och genomtänkta bilder som illustrerar mina recensioner - vilka jag skriver anonymt (så anonym jag nu är...) - och lägger ner en hel del tid på.
I somras plockade jag fram Dawn Frenchs bok "En liten smula underbar". Jag gillar verkligen henne och tycker om hennes humor i brittiska teveprogram. Boken verkade lovande men efter att tappert ha försökt traggla mig igenom de första kapitlen insåg jag att det här är en roman jag aldrig kommer att orka mig igenom. Maken till trist sörja... Alla tre berättarrösterna var likadana! Storyn förutsägbar, personerna tecknade som karikatyrer. Ska jag skriva på bloggen? Ska jag "pinga" den här, så att folk som tänker köpa den faktiskt får sig en tankeställare?
Men så mindes jag att jag lovat att bara skriva om böcker jag läst (ut) och att alltid ge ett vettigt omdöme. "En liten smula underbar" får recenseras av någon som gillar den och ids läsa alla sidorna.
Det är tillräckligt tillfredsställande att veta att när jag läst ut en bok så finns det faktiskt folk därute som gillar att gå in på min blogg och se vad jag tyckte. Trots att jag inte har tävlingar och enkäter eller lottar ut priser. Det här är en förhållandevis liten blogg och inte många hittar nog hit, men jag är väldigt glad och tacksam för de besökare jag har. Tack för att ni läser!
//Joelinda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar