Fjällgraven

Bokens titel: Fjällgraven
Författare: Michael Hjort och Hans Rosenfeldt
Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 425

Tja-ha, så har man läst en "Sebastian Bergman-deckare" nu då. Jag förstår varför författarduon skrivit boken. En logisk konsekvens av att Wallander och Beck och de övriga fiktiva poliserna, kriminalkommissarierna och rättsläkarna är så omåttligt populära i Sverige. Det här är väl ett ypperligt och underhållande sätt att tjäna pengar. Jag är tämligen övertygad om att Hjort och Rosenfeldt är kompisar och att de en kväll satt och snackade om hur lätt det vore att sätta ihop en deckare. "Ja, vilken bra idé! Vi gör det tillsammans!"

Wallander-böckerna har jag läst de flesta av, då på 90-talet när de kom. Beck har jag sett på teve. De där storsäljande författarinnorna (för de verkar mest vara kvinnor numera) har jag inte läst en enda av. Inte Denise Rudberg, inte Camilla Läckberg, inte Mari Jungstedt, inte Carin Gerhardsen. Det lockar mig inte att läsa massproducerade kriminalromaner - fråga mig inte varför. Jag köpte Kristina Ohlssons "Tusenskönor" och höll på att krevera av alla absurda personer som befolkade den romanen. Ändå ligger hennes böcker ständigt på topplistorna och folk skriver att "det var den bästa boken jag läst på länge!".

Liksom Kristina Ohlsson har Michael Hjort och Hans Rosenfeldt säkert haft riktigt, riktigt roligt när de diktade ihop de bisarra huvudpersonerna i boken. Jag, däremot, står inte ut. Alla dessa dysfunktionella poliser! I den här boken finns det åtminstone några som verkar vanliga och vettiga: Billy och Torkel och några till i gänget som samlas för att lösa deckargåtor. Nej, vad säger jag: de är förstås Sveriges bästa och klipskaste hjärnor och jobbar på Rikskrim för att lösa landets svåraste våldsbrott.

Men så finns det naturligtvis också en udda kvinna med knivskarp intellekt och totalt dysfunktionell i övrigt: Ursula som har samma namn som bläckfiskhäxan i Disney´s "Den lilla sjöjungfrun", vilket författarna påpekar och vilket jag faktiskt hade rätt roligt åt. Och huvudpersonen Sebastian Bergman som är så knäpp så det inte liknar någonting, en känslokall person som är sexmissbrukare.

"Fjällgraven" handlar till viss del om de sex skelett som återfinns nedgrävda i svenska fjällen - vilka är de och varför har de mördats? Den handlar också om kärleks- och familjerelationer mellan de olika Rikskrim-medlemmarna som är huvudpersoner i denna bok. Och slutligen handlar den om en afghansk kvinna som lever i Rinkeby med sina två söner och som letar efter sin försvunne make med hjälp av teves Uppdrag Granskning.

Ska jag säga något positivt så är det väl att det är skrivet med ett enormt flyt och att kapitlen är lagom långa. Skickligt hantverk, helt enkelt.

Jag föreställer mig att massor av människor skulle säga att det här är en jättebra bok. Hjort och Rosenfeldt har garanterat lyckats i sitt uppsåt att skriva en storsäljande kriminalroman, att döma av bokens placering på topplistorna på nätbokhandlarna. Men jag? Jag skulle säga att det här är en bok man läser och underhålls av och sedan glömmer omedelbart.

Betyg: Rörig intrig med vrickade karaktärer, men av visst underhållningsvärde.

Rekommenderas till: alla de som gillar svenska, dysfunktionella poliser och gärna föreställer sig att det förekommer spioner, agenter, hemliga avrättningar och tortyrkammare även i Sverige.

Snackis: Jo, den här skulle man nog faktiskt kunna diskutera. (Alltid ett plus!)

Länk till boken på AdLibris: STORPOCKET och POCKET.