Bokens titel: Mississippi
Författare: Hillary Jordan
Originalets titel: Mudbound
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Historiska Media,
2013
Antal sidor: 295
Det tog sju år för Hillary Jordan att skriva denna bok, som
bygger på hennes mammas, mosters och mormors minnen från en hård tillvaro på
den amerikanska landsbygden kring andra världskriget. Boken är oerhört
välskriven och svår att lägga ifrån sig, samtidigt som man faktiskt helst inte
vill veta hur det går (för det är så hemskt).
Jag läste många böcker i somras, men det här är en av de böcker som berört mig allra mest.
Vi får följa flera personer där den ena berättarrösten tar
vid där den andra slutar – och på så vis ser vi ett händelseförlopp beskrivas i
makligt tempo, återberättat genom de många karaktärerna som alla har olika
inblandning i historien.
Kort kan man väl säga att den ruggiga berättelsen byggs upp
med fokus på två familjer: en vit och en svart. Deras hudfärger är av
fundamental betydelse, eftersom de vuxna huvudpersonerna tycks vara födda kring
1900-1910 och detta utspelar sig före, under och strax efter andra världskriget
nere i den amerikanska södern. Rasismen är så starkt förankrad så jag måste
flera gånger stanna upp och fundera på vad jag egentligen har läst. Då menar
jag verkligen inte bara skräckhistorier om Ku Klux Klan, utan framför allt om
vardagens vidriga rasåtskillnader: de svarta fick inte gå in genom
huvudingången utan måste gå in i de vitas hus via köket eller på baksidan, de
svarta fick inte använda samma toaletter som de vita, de svarta fick inte sitta
i samma bil eller buss som de vita.
Hela tiden behandlas slavarnas ättlingar groteskt kränkande,
även av de personer som anser sig vara goda och toleranta. (De små svartingarna
är ju av naturen underlägsna, men just därför ska man vara lite hygglig mot dem
eftersom Gud inte gett dem samma förutsättningar att klara sig själva. Den sortens hemskheter går de vänligaste av de vita och tänker på.
De mindre vänliga lynchar och förödmjukar konstant sin svarta arbetskraft.)
Laura och Henry, ett vitt lantbrukarpar i Södern, bor med
sina två små döttrar och Henrys överjävliga gubbstrutt till pappa i ett ruckel
ute på landet. Henry äger stora bomullsfält och arrenderar ut dem till några
fattiga familjer, svarta som vita, som mer eller mindre är livegna slavar hos
honom efter att skördarna har slagit fel och de tvingats pantsätta sig. Henrys charmerande
lillebror Jamie kommer också till gården efter att han deltagit i kriget som
stridspilot.
Vi får följa Laura, Henry och Jamie berätta om livet på
Mudbound, den leriga gården där de bor. Gamle farfar slipper vi höra, tack och
lov, för han är så osympatisk så man vill helst inte veta av honom! Till deras
berättelser kommer en annan familjs: de svarta arrendatorerna Jackson. Mamma
Florence extraknäcker som hushållerska hos Laura, pappa Hap sliter på åkrarna
och tre av de fyra barnen hjälper till så gott de kan. Det fjärde barnet är
Ronsel, äldst i syskonskaran och framgångsrik krigsveteran som vantrivs bland
bomullsfälten och hatar den rasism han utsätts för. Han längtar tillbaka till
Europa, där han kämpat i kriget, där han blev sedd för den han var – inte för
vilken hudfärg han hade. Ronsel blir god vän med Jamie, den eftertraktade
ungkarlen, och därefter bryter helvetet lös.
Det är andlöst spännande och upprörande och sorgligt i en
enda blandning. Jag vill sluka boken och ändå inte läsa klart den. De sex
huvudpersonerna har alla så stora svårigheter i sina liv, så många sorger och
så mycket lidande. Jag orkar knappt med det. Men så otroligt välskriven som
boken är så kan jag ändå inte slita mig från den.
Om man försöker bortse från intrigen, så är det en enormt
intressant beskrivning av USA under 1930- och 40-talen som målas upp. Jag suger
i mig allt om hur man uppvaktade en kvinna för att få anhålla om hennes hand,
hur sheriffen kunde ta lagen i egna händer, hur lantbrukarna hyrde in sina
fattiga säsongsarbetare, hur man handlade i lanthandeln eller hur man anlitade
småstadens doktor då man brutit benet. Hillary Jordan målar upp ett Södern som
man knappt kan tro har existerat så nyligen. Är det verkligen möjligt? Så
otroligt intressant, sorgligt, gripande och tankeväckande!
Mitt foto: Tja, det här fick duga i brist på äkta bomullstussar från en plantage!
Betyg: högsta möjliga, för denna bok är så genialiskt
uppbyggd och har ett så viktigt budskap.
Rekommenderas: till alla som är tonåringar och uppåt.
Snackis: gott om samtalsämnen i ett bokprat, men jag skulle
nog hoppa över de löjliga förslagen som Månpocket har slängt in i slutet av
boken. (Varför gör de så? Vem behöver förlagens fåniga förslag på
diskussionsunderlag? Är det till för skolelever på högstadiet?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar