örfilen

Bokens titel: Örfilen
Författare: Christos Tsiolkas
Originalets titel: The slap
Översättare: Olof Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Leopard Förlag, 2013
Antal sidor: 512

Det första som slog mig när jag öppnade boken var - tråkigt nog - att texten är satt med så liten punktstorlek att jag (som egentligen har rätt god syn) måste använda läsglasögon och ÄNDÅ upplever att det är rätt ansträngande. Eftersom boken är rejält tjock (512 sidor i en pocketbok!) så skulle det passat att göra den till storpocket. Åtminstone skulle många av oss 40+ uppskatta det, misstänker jag.

"Örfilen" har ett genialiskt upplägg. Handlingen utspelar sig i en australisk förort bland medelklasskvarteren. En större fest med ett vuxet kompisgäng där alla har med sig barnen, ett grillparty som urartar då en av gästerna ger en annan gästs barn en örfil.

Jag tokgillar själva idén! I synnerhet som man sedan får följa de olika gästerna och se saken ur deras synvinkel. En del menar att det är barnmisshandel, andra att det var en engångsgrej man får ha överseende med och några menar att ungen förtjänade det.

Karaktärerna är intressanta, väl beskrivna, tämligen komplexa. De ändrar sig och visar nya sidor. De speglas i varandras berättelser och framstår i olika dager beroende på vem som berättar.

Om jag hade varit inbjuden till den där grillfesten så skulle jag nitat den vidriga lilla ungen. Nej, på riktigt skulle jag förstås aldrig gjort det men man kan ju ha lust... Eller så skulle jag sugit tag i armen på honom och hivat in honom i ett rum och skrikit "Sitt där och skäms!". Eller så skulle jag blivit rosenrasande på den där tölpen som gav en liten 4-åring en örfil. Nog för att barnet är ouppfostrat och beter sig som en riktig liten skitunge, men stryk förtjänar ingen. Så där pendlar jag hela tiden - och det är ju såklart det intressanta med boken och dess ämnesval.

Vi följer flera gifta par som är vänner med varann, varav några är släkt och andra ingifta och många är vänner ända sedan barndomen. Ändå ställs så enormt mycket på sin spets när lille Hugo får en örfil. Gamla historier bubblar upp, lojaliteter prövas hårt. Hugo är en riktigt äcklig unge, tänker jag, men när hans mamma och hans barnvakt berättar historien framstår han tvärtom som vilket liten grabb som helst.

Min största invändning mot "Örfilen" är allt sex. Jag skrev i "Trogen hustru sökes" att det var för mycket sex i den boken (för min smak, vill säga). Men då hade jag inte läst den här... Här ligger inte folk med varann, här knullar de. Det är rått, hett, egoistiskt och mycket. Det är fullt med beskrivningar av våldsamma penetreringar, ständigt kåta killar, sprutande sperma och händer som greppar styva lemmar. Jag blir så himla... mätt, på något sätt. Någon enstaka sån beskrivning är väl okej, men hela boken igenom? Alla tänker på sex. De kollar på porr, runkar i duschen, knullar på hotellrummet, längtar efter sex hela jädra tiden. Faktiskt drar det ner mitt betyg väsentligt. Jag tycker att det blir snaskigt, på något vis.

Ovanpå det har vi det flitiga användandet av droger. Allt från tonåringar till de vuxna använder tydligen droger regelbundet. Är det verkligen så i Australien? Har man en så liberal syn på cannabis och andra droger, så det ses som fullt normalt att röka på?

En annan invändning är att det är trist att läsa om de olika invandrargrupperna. Just det här gänget är greker. De är inte australiensare, de är greker trots att de bott hela sina liv i Australien och det egentligen var deras åldriga föräldrar som emigrerade. Grekerna ställs mot alla möjliga andra invandrargrupper varav muslimerna är längst ner på skalan och engelsmännen tycks stå högst upp. Huvudpersonerna åker till Bali och där börjar de genast sätta etiketter på den befolkning som finns där och på de turister av olika nationaliteter som besöker ön. Varför så stor fixering vid nationalitet och folkgrupp? De "greker" som boken handlar om hade kunnat vara norrmän eller kanadensare, utan problem.

Mitt betyg: ett mycket intressant diskussionsämne som på ett spännande sätt presenteras ur olika synvinklar - men helhetsintrycket är ändå att någon kunde redigerat boken hårdare, kokat ner den till väsentligheter och utelämnat rätt många delar av de många huvudpersonernas detaljbeskrivna liv.

Rekommenderas till: föräldrar i medelåldern.

Snackis: Ja, det här måste ju vara den perfekta snackisen! Gissa om det skulle bli livat i bokklubben om alla uttryckte sina ärliga känslor kring ämnet.

Länk till boken på AdLibris: POCKET och INBUNDEN.

Tillägg: Efter att jag skrev denna recension har jag läst vad andra bloggare skrivit. Det verkar som om så gott som ALLA håller med mig om att boken är för lång och därmed för seg samt att den skulle vunnit på att fokusera mer på själva örfilen och mindre på alla långa utläggningar om de som var med och såg det hända.
Läs till exempel Bokuggla eller Jennies boklista eller Bokdivisionen (som jag helt instämmer med).