Mysteriet på Blå tåget

Bokens titel: Mysteriet på Blå tåget
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: The mystery of the Blue Train
Översättare: Britte-Marie Bergström
Förlag: Bonniers/Lettura, 1988
Antal sidor: 212

Den här romanen hade jag aldrig hört talas om, utan köpte på vinst och förlust när jag ändå klickade hem flera begagnade Agatha Christie-deckare från Bokbörsen. Det visade sig vara en betydligt mycket bättre roman än jag hade förväntat mig.

Dels slapp man den ganska tröttsamma "vi samlar alla i biblioteket och förkunnar långsamt och effektfullt vem som är mördaren"-scenen i slutet, utan boken hade en mer konventionell upplösning. Dels spelade Hercule Poirot, denne påfrestande självgode belgare, en ganska liten roll (inte om man skulle fråga honom själv, förstås!) vilket är en befrielse om man som jag inte är så förtjust i honom.

Intrigen är precis lagom tramsig med förmögna societetspersoner som alla trånar efter ett rubinhalsband som sägs ha tillhört tsarinnan Katarina. Någon äger det, någon säljer det, någon stjäl det, någon mördar för det.

Det fashionabla Blå tåget från Paris ner till franska medelhavskustens semesterorter är platsen för ett mord och av en händelse befinner sig både Hercule Poirot och rätt många av de ädelstensdyrkande personerna där just detta dygn...

Det absolut värsta med boken är beskrivningarna av judar, men även tjänstefolk och kvinnor. Om man tycker att "Tio små negerpojkar" är full av förakt så gäller det även "Mysteriet på Blå tåget", där judarna är snikna, förslagna, giriga och har stora kroknäsor. Monsieur Poirot säger till en berömd juvelerare att "jag vet nog hurdana såna av din ras är" och syftar på att mannen är jude.

Det hårt arbetande tjänstefolket måste fråga sin matmor eller husfar om lov för att få sitta ner i överklassens närvaro - exempelvis då polisen besöker de misstänktas hem och intervjuar såväl hembiträden som grevar. Överhuvudtaget antas dessa fattiga och outbildade människor vara korkade och trångsynta, som om det vore deras ställning i samhället som orsakat okunskapen snarare än deras brist på kvalitativ skolgång. Det gäller att ha i bakhuvudet att boken utkom redan år 1928 i England och att Christie bara speglar tidsandan.

Omdöme: En positiv överraskning bland Christie-deckarna! Men man får bita sig i tungan för att inte skrika högt över alla fördomar. Lättsam underhållning.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD nyutgåva