Så nära barfota

Bokens titel: Så nära barfota
Författare: Marie Hedegård
Förlag: Lindelöws Bokförlag, 2016
Antal sidor: 281

Det är roligt att bli erbjuden recensions-ex av böcker, tycker jag, men jag tackar verkligen inte ja till allt utan är rätt selektiv. Att jag ville läsa Marie Hedegårds debutroman berodde nog på att jag gillade beskrivningen av en medelålders kvinna som stannar upp och funderar över sina livsval.

Jag och huvudpersonen har en hel del gemensamt: åldern, civilståndet, boendet, de flygfärdiga barnen.

Om jag hade några invändningar mot boken så var det väl att Ellen - huvudpersonen - skulle åka till Ghana för att besöka sin väninna som funnit kärleken där. Ärligt talat föreställde jag mig att nu kommer hon att komma dit blek, glåmig, tråkigt svensk och inbunden men när hon träffar de levnadsglada, vackra, sprudlande ghananerna så vaknar hon till liv. Blir förälskad i deras lättsamma livsstil, vita tänder och vältränade bruna kroppar. Säkert kryddat av blomdoft och exotism. Men det visade sig att Hedegård inte gjort det fullt så lätt för sig - och det är jag tacksam för.

Ellen jobbar som lågstadielärare men verkar mest ha lust att klippa till de små odågorna i klassrummet. Hennes kollegor är inte stöttande utan tycker tvärtom att hon är en tråkmåns. Hennes man Per-Olof har en (i mitt tycke) irriterande förkärlek för att kyssa henne i nacken i tid och otid, men stannar sällan upp och lyssnar på vad hon har att säga. Ellen stör sig på att hennes två så-gott-som-vuxna barn bara hör av sig när de vill ha hennes hjälp. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv, känner ingen passion och har glömt bort sina högsta önskningar. Vardagen är en grå sörja och det verkar inte finnas något slut på den.

Men en femtioårsfest i grannskapet skakar om Ellen, som motvilligt gått dit efter att ha klämt in sin alltför knubbiga kropp i samma festkläder hon använt i tio års tid, då Per-Olof plötsligt flirtar med grannen Annelie. Så kan han väl inte göra, han är ju hennes?! Å andra sidan visar hon aldrig några ömhetsbetygelser, säger sällan något snällt till honom och har definitivt inte lust att ligga med honom.

Ellen som huvudperson är inledningsvis inte särskilt kul. Hon ger ett gnälligt intryck, blir naturligtvis utbränd på jobbet och hasar sig igenom en deprimerande sjukskrivning. Jag har lust att läxa upp henne och säga att hon måste ta vara på allt det fina hon har runtomkring sig. Men läsarna får gradvis veta mer om Ellens liv och får därmed också en större förståelse för henne. Författaren har gjort ett mycket bra jobb med att låta sin lätt osympatiska huvudperson växa fram och utvecklas!

Romanen är välkomponerad, bra skriven (om man bortser från på tok för många stavfel samt att Ellens dotter på två ställen får heta Lisa när hon egentligen heter Malin...) och med hög igenkänning även för alla oss som inte skulle drömma om att åka till Afrika för att "hitta oss själva".

Omdöme: Ett minus för de korta texterna som inleder varje kapitel och som ger mig vibbar av fånig, pubertal sexnovell... I övrigt: "Så nära barfota" är en lättläst, välskriven bok som väcker tankar om vad som är viktigt i livet. Hoppas den ges ut på pocket och når många fler.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.