Rörelsen

Bokens titel: Rörelsen - den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront pocket, 2016
Antal sidor: 274

Beröringspunkterna är många mellan "Himmelstrand" och "Rörelsen", mycket känns igen. Ändå skulle jag tro att det går alldeles utmärkt att läsa dem var för sig i vilken ordning som helst eller bara den ena av dem.

"Rörelsen" har inte alls de fantastiska personbeskrivningarna som jag hittade i "Himmelstrand". Här är fokus på författaren själv, en 19-årig John, och det är väldigt intressant på många vis. De andra figurerna är dock mer av statister och jag har svårt att alls känna något för dem. Det är nästan så jag tänker på Mary Poppins eller Alice i Underlandet, där man träffar en galning, en tjockis, en gamling, ett talande djur och så vidare - men att de bara finns där i utkanten egentligen.

Stockholmsbeskrivningarna är underbara, även om bokens John säger att han inte tänker lägga ner tid på att beskriva gator och torg för det kan andra göra bättre. För mig som gått igenom tunneln under Brunkebergsåsen varenda dag som 19-åring är det otroligt roligt och jag tänker att jag mycket väl skulle kunnat träffa på författarens yngre jag - vi är jämngamla och vistades uppenbarligen på samma ställen! Tunneln ser inte alls likadan ut längre och inte heller omgivningarna, så jag njuter av att läsa om platser som är levande för mig men som är helt annorlunda nuförtiden.

Författaren talar direkt till oss vid ett flertal tillfällen, refererar till sina utgivna böcker och figurer som förekommer i dem, konstaterar att även han var ung och kåt och kärlekstörstande men att det kryllar av beskrivningar av sådana unga män så han tänker inte uppehålla sig vid just den biten. Han nämner sina föräldrar, sin uppväxt och sina romaner så ofta och ingående att hela "Rörelsen" framstår som en autentisk dagbok från mitten av 80-talet (även om jag begriper att det inte är så och för Ajvide Lindqvists skull hoppas att han inte varit så ensam, utelämnad och vilsen).

I den här boken får vi alltså följa John som bor i ett gårdshus på Luntmakargatan och får de mest besynnerliga grannar. För att inte tala om vad som gömmer sig i badrummet som ligger innanför den gemensamma tvättstugan... Deras längtan efter att bli sedda, älskade, bekräftade och att ingå i en stor varm gemenskap är så stark att den driver dem till blodspillan, våld, kriminalitet och fruktansvärda handlingar.

Den här boken är långt mycket mer begriplig än "Himmelstrand", och jag tycker om den även om jag också tycker att personerna kring John är som pappfigurer och även om jag får god lust att krama om författaren och fråga "inte var du väl med om allt det där hemska?!", för jag känner så med honom.

(Länkar kommer senare, har för dålig uppkoppling för tillfället.)

Boken blir nominerad till Augustpriset 2015.