Ett fjärran krig

Bokens titel: Ett fjärran krig
Författare: Göran Redin
Förlag: Historiska media, 2018
Antal sidor: 365

Det börjar så bra: småbonden Jon blir utkastad i vinterkölden eftersom hans hustru Karolina ska föda barn. Det är år 1610 och vi befinner oss någonstans i Östergötland, i en liten socken med en skruttig kyrka och några få gårdar. Karolina föder tvillingar och till allas häpnad överlever de båda barnen: flickan Karin och pojken Erik.

Sedan får vi följa med på guidad mäklarvisning av gården: här ligger svinstian, här ligger vedboden, till vänster om den är brygghuset och intill det en stig till grinden. Ungefär så. De saker i husen som är lite märkliga för oss nutida människor förklaras på ett förnumstigt sätt, genom att författaren presenterar deras syfte och sedan tillägger "men det visste ju Jon såklart".

Språket är medvetet gammalmodigt, lite styltigt som det gärna blir när man skriver ord som lönndom, intet, blott, kungöra, ty, förlöpa och liknande (nu plockade jag bara ord på måfå när jag bläddrade igenom boken) men det är ändå ord som jag förutsätter att vuxna har i sitt ordförråd. "Ett fjärran krig" är en oerhört lättläst bok.

Erik och Karin visar sig vara smartare än sin storebror Anders och sin lillasyster Ebba. Ja, de är faktiskt smartare än alla andra i socknen. Så till den milda grad att prästen lovar att utbilda dem utan någon kostnad, för han vill inte se deras begåvning kastas bort.

Tyvärr får familjen lida svårt för en händelse som - i mitt tycke totalt orimligt! - får en viktig granne att hata Erik och hans föräldrar för resten av livet. Denna händelse gör att Erik tvingas ta värvning i kungens här och senare även att Karin tvingas iväg som hushållerska. Det känns osannolikt att bagatellen i tonåren skulle påverka tvillingarnas liv, men så är det bestämt.

Nu varvas berättelser av eländet i regementet, där Erik lär sig rida och hoppas få följa med kung Gustav Adolf ut i strid nere på kontinenten (jag skummar, för jag bryr mig inte det minsta - Erik är inte en trevlig kille och jag är gravt ointresserad av truppförflyttningar, flanker, värjor och krigsstrategier) med berättelser om hur Karin fostras av sin farmor till att bli en klok gumma och blanda blodstillande salvor av örter (ska vi gissa EN gång att hon kommer att bli kallad häxa i kommande böcker och hotas med bålet?) samt körs ut ur hemmet för att flytta hela vägen till Finspång där hon ska sköta bokföring och hushåll åt en holländare som handlar med malmen på orten.

Jag känner inte särskilt mycket för henne heller, faktiskt. Ingen i hela boken griper egentligen tag i mig. De är platta figurer som är inskrivna för att befolka det 1600-tal som författaren uppenbarligen känner så varmt för. Jag kan riktigt känna hur han älskar de här miljöerna, den här tiden och brinner av iver att förmedla det: så här var det att leva i Sverige för fyrahundra år sedan. Det lyser igenom och det är bra. Miljöerna är fina och historiebeskrivningen tidvis intressant.

Det finns tre böcker till i serien men jag kommer inte att läsa dem trots att jag tycker så väldigt mycket om historiska romaner.

En bokklubbsväninna sa till mig "räkna med att slutet är mycket otillfredsställande". Ja, det var ju dagens underdrift! Slutet är inte otillfredsställande, inte heller en cliffhanger. Slutet är bedrövligt. Punkt. Man släpper inte av läsaren mitt i berättelsen och säger "ha-ha, där fick du, nu måste du läsa bok två för att få se vad som händer" i något som närmast är att likna en avbruten mening.

Mitt foto: Tvillingarnas far Jon får slita för att få ihop till den skatt som läggs på honom för att finansiera kungens dyra krig.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.