torsdag 11 februari 2016

Nä, inte en enda marshmallow till...

Trehundra sidor. Fattar inte hur jag ska orka.

Så här: en forskare sätter några dagisungar (i tur och ordning, inte samtidigt) i ett rum och kikar sedan på dem i hemlighet. Barnen får leka med forskarens assistenter tills de känner sig trygga och lugna. Assistenten ber barnen att sätta sig på en stol och lägger därefter två marshmallows på ett bord framför dem.

"Du får äta en direkt - eller så får du äta två, om du kan vänta." Assistenten går ut ur rummet. Ibland kommer han eller hon tillbaka efter fem minuter, ibland efter en kvart.

Barnet sitter ensam i rummet.
Barnet får inte lämna stolen.
På bordet finns en klocka som barnet får ringa i om den vill äta upp en marshmallow och avsluta testet.

Vissa barn plingar i klockan direkt och äter upp en marshmallow. Andra barn väntar tills assistenten är tillbaka i rummet och får då två marshmallows som belöning.

Hur kommer det sig att en del människor kan förstå att de får en större belöning om de visar lite självbehärskning - och hur kommer det sig att en del omedelbart måste ge efter för varje impuls?

Nu måste jag bara traggla mig igenom trehundra sidor för att få veta forskningsresultaten. Det här var inte alls lika rolig läsning som jag trodde, lite för många namn på andra forskare och fotnoter och rapporter och hänvisningar. Jag trodde det skulle vara lite Malcolm-Gladwell-lättsamt, men det verkar vara en självupptagen professors gottande i ETT HALVT SEKELS FORSKNING (ja, ursäkta att jag skriker, men fattar ni hur absurt länge han pysslat med detta!) kring barn och marshmallows.

5 kommentarer:

  1. Hej! Tycker studien missar en aspekt. Lögnen / förtroendets roll. Talar forskaren sanning eller ej? Hur länge vill jag sitta här, har jag annat jag hellre vill göra? Det är ju andra frågor som kanske barnet reflekterar över, inte bara den om den utlovade andra marshmallowen. Egentligen kanske testet bara är ett test på barnets förtroende för vuxnas löften... Så tänker jag ibland om det testet. Eller så är det bara ett sätt att förklara min egen dåliga impulskontroll. :-)

    SvaraRadera
  2. Igår kväll - när jag läste ytterligare några kapitel - så tog författaren upp just det. Tänk om barnet är kissnödigt och därför inte orkar koncentrera sig? osv. Han redogör tydligt för vad forskarna säger (de säger nämligen exakt samma meningar till exakt alla barnen) och hur länge de leker (17 minuter!) för att skapa kontakt och förtroende osv. Det ÄR intressant att se hur olika barn tacklar uppgiften (blundar, sjunger, försöker resonera med sig själva, äter upp godiset osv). Men författaren kunde varit lite mer folklig och lite mindre professor, faktiskt. Jag fastnar på alla namn och referenser. Eller så är jag kanske för trött för att läsa sånt här på kvällstid?

    SvaraRadera
  3. Det är ju en jätteintressant studie, jag har läst om den och varit väldigt nyfiken - synd bara att den inte presenteras på ett mer lättillgängligt sätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Möjligen var jag lite förhastad. Känns som att boken tar sig litegrann nu, när jag hunnit 90 sidor av 309. Återkommer!

      Radera
  4. självbehärskning är nyttig kunskap och konst att beärska

    SvaraRadera