onsdag 30 mars 2016

Britt-Marie var här


Bokens titel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Partners in Stories, 2015
Antal sidor: 359

I "Författarens tack" sist i boken skriver Fredrik Backman:
"(Tack) alla som recenserat, skrivit, bloggat, twittrat, facebookat, instagrammat och pratat om mina tidigare böcker. I synnerhet ni som verkligen inte tyckte om dem och tog er tiden att sakligt och pedagogiskt förklara varför."

Jag har bloggat om Backmans böcker och nu gör jag det igen, men jag hoppas nog ändå att han inte läser det här...

Långt innan romandebuten "En man som heter Ove" läste jag Fredrik Backmans blogg på Café och tyckte han var otroligt duktig på att skriva träffsäkert och underhållande om vardagens små irritationsmoment. Jag gillade verkligen Ove-boken, eftersom det fanns så mycket i den som jag kände igen från äldre släktingar och före detta grannar.

Men sedan? "Min mormor hälsar och säger förlåt" var verkligen en besvikelse. Jag störde mig otroligt på dialogerna och hur huvudpersonerna talade; det var så konstruerat och overkligt.


Tyvärr är det inte ett dyft bättre i "Britt-Marie var här". En av tanterna som förekom i nyss nämnda bok har nu tagit sitt fönsterputsningsmedel och sin att-göra-lista och flytt till den lilla hålan Borg där hon ska arbeta som fastighetsskötare på en nedlagd (!) fritidsgård.

Att hon överhuvudtaget hamnar där beror på att hon tjatar till sig jobbet genom att trakassera personalen på Arbetsförmedlingen. Jag är övertygad om att Britt-Marie är gravt efterbliven. I boken påstås att hennes man kallar henne socialt inkompetent, men det är ju löjligt. Hon är långt värre än så. Om man på fullt allvar tar med sig rå lax till Arbetsförmedlingen och väntar utanför porten när de stänger, för att kunna kräva att bli insläppt i personalköket där man tänker tillaga maten, då är man mer än socialt inkompetent. Britt-Marie fattar inte heller varför folk tycker att hon är konstig med det beteendet.

Första gången Britt-Marie säger ordet "sannerligen" är det kul, men inte tionde eller tiotusende gången. Hennes språk är så konstlat så det skulle bara kunna vara kul om man hörde det i en buskisföreställning med Eva Rydberg och hade drogat sig kraftigt i förväg för att kunna skratta.

I lilla Borg bor bara folk som inte lyckats ta sig därifrån och skapa sig ett bättre liv någon annanstans. Britt-Marie blir ganska omgående tränare för ett gäng ungdomar som spelar fotboll. Hennes man tittade jämt på fotboll (medan hon fick diska). Jag föreställer mig att om man levt med en fotbollstokig make i flera decennier, så vet man vad en ord som coach och fotbollscup betyder. Och att VM är detsamma som världsmästerskap. Eller?! Men det gör inte Britt-Marie. Hon är 63 år men verkar som 163 och har antagligen suttit i en igloo på nordpolen i alla år...

"En halv sekund senare brölar männen inne på pizzerian så att neonskylten ovanför dörren skallrar. 
-Vad är det frågan om? vill Britt-Marie veta med panik i blicken (---).
-Vi gjorde mål? tjuter piratpojken överlyckligt.
-Vilka vi? undrar Britt-Marie."
Hon ser alltså en landskamp i fotboll och folk skriker när Sverige gör mål. Hon fattar då inte vad ordet "vi" syftar på. För att göra saken värre har hon inom loppet av några minuter (föreställer jag mig, om jag lever mig in i boken) frågat samma sak inte mindre än tre gånger - och fått förklarat för sig att "vi" syftar på det lag man håller på. Känns det rimligt att en kvinna som levt ihop med en fotbollstokig make inte vet vad "vi" betyder?!

Nej. Det här var inget för mig. Besviken igen, för jag gillar ju Fredrik Backman egentligen. Kanske ska han hålla sig till korta krönikor och inte tänja på lustigheterna till en hel roman (eller tre).

Omdöme: Totalt osannolik historia i alla aspekter om en kvinna som missat ett helt liv och därför matar råttor med Snickers (serverade på en vikt servett) sittandes i mörkret i ett nedlagt fritids på landsbygden. Nej, jag varken skrattade eller grät trots att man utlovats båda delarna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Det finns bloggare som tokgillar boken, exempelvis Bokparet och Hyllan och Vargnatts bokhylla.

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte att Britt-Marie var här var en humoristisk bok som var rolig att läsa. Fast jag läste En man som heter Ove sist av Backmans böcker, och det är ju ingen tvekan om att den var bäst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, med de försäljningssiffrorna och alla som intygar att de rörts till tårar och skrattat högt inser jag att min åsikt är i klar minoritet.

      Radera