måndag 10 oktober 2016

En "bucket list" innan jag dör

Nu har det varit så mycket död, sorg och elände i mitt liv under 2016 att jag knappt trodde jag skulle orka mer. Eller orka, det är klart att jag ORKAR, men det känns förbannat tungt.

Min hund dog helt oväntat i mars och jag blev långt mycket mer ledsen än jag hade trott att jag skulle bli. Min mamma dog i september, vilket totalt slog undan benen på mig. Däremellan hade vi några andra dödsfall i bekantskapskretsen, då människor som var alltför unga för att dö ändå gjorde det... Och nu i dagarna tog cancern en av mina vänner.


Till dig, mamma.

Det har fått mig att fundera på vad som är viktigt i mitt liv. På den förljugna bilden man lätt visar upp när folk säger "hur är det?" eller "allt bra?".

För att inte tala om den tillrättalagda verkligheten på Facebook, där man inte gör annat än tokpresterar: har mängder av vänner, går på trendiga inneställen, dricker vin med sin älskling i solnedgången, springer sju kilometer i skogen på elitidrottstider, åker på underbara resor med familjen, går på biopremiärer, köper en snygg klänning som sitter vidunderligt på ens slanka och muskulösa kropp, firar vänner på storslagna fester, bakar sitt eget laktosfria glutenfria kolhydratfria köttfria giftfria fröknäcke, njuter av massage på ett spa med favvis-väninnorna, visar upp sina vackra barn och mediterar över livet på yogamattan.

Men allt ÄR inte bra. Jag är ledsen. Jag grinar för minsta lilla. Jag känner mig ömtålig och hudlös. Och jag är otroligt glad över att jag får fortsätta leva, mitt i allt detta. Det var inte jag som dog. Jag känner någon slags förpliktelse att ta vara på mitt liv. Inte "carpe diem" kanske, för varenda dag kan inte vara sprängfylld av upplevelser och man kan inte - åtminstone kan inte jag! - leva varje dag som om den vore den sista. Men lite oftare! Värna vännerna, krama familjen, fylla vardagen med små guldkorn som man kan tänka tillbaka på.

Jag började skriva en bucket list, en lista över sånt jag vill göra innan jag dör. Ni vet, en sån som brukar toppas av att simma med delfiner?






Det finns massor av böcker om "bucket lists" att köpa. Allt från vilka hundra saker en äkta kristen vill uppleva till vilka hundra berg-och-dalbanor man måste åka eller hur man som mamma gör hundra värdefulla saker med sin tonåring. (Den sista boken i raden verkar hysteriskt kul. Länk HÄR.)

Nu fyller jag på min hundra-saker-att-göra-innan-jag-dör-lista (det står varken fallskärmshoppning eller delfinsimning överst på den) och ska aktivt göra ett försök att inte skjuta alltför mycket på framtiden. Imorgon kan jag vara död - men idag lever jag och det är jag tacksam för. Eller som titeln var på en recensionsbok jag fick: Till man dör lever man.



6 kommentarer:

  1. Vilken jobbig tid, jag beklagar verkligen sorgen... Kram ♥

    SvaraRadera
  2. Jag har varit med om något liknande som dig den senaste tiden. Bland annat höll jag på att förlora min dotter vid födseln för tre år sedan och jag blev själv allvarligt sjuk efter förlossningen. Jag har levt alltför länge i ett destruktivt förhållande med barnens pappa, vilket till slut urartade så pass att jag fick skyddat boende & skyddad identitet för att komma undan honom. Det ledde också till att jag blev utbränd. Jag har jobbat med mig själv, gått i terapi och försökt lägga allt bakom mig, men nu i somras dog båda mina föräldrar plötsligt och oväntat när jag dessutom var höggravid. Du beskrev det så himla bra, och jag känner likadant, att det verkligen slog undan benen på mig. Jag är fortfarande vilsen i allt som hänt, men en sak är säker, det har förändrat mig och jag har ett helt annat förhållande till livet nu. Jag tror att jag lånar din idé om en bucket list. Jag älskar listor så jag tror definitivt att det är något för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har skickat ett personligt meddelande till dig.

      Radera