tisdag 11 oktober 2016

Det här är jag, på riktigt.


Foto: Sandra Jolly.

Jag ville ju inte vara mig själv på bokbloggen, utan tyckte det var skönt att kunna dölja mig bakom ett påhittat namn. Joelinda är inte alls mitt namn, det är sammansatt av mina tre barns namn.

Inga släktingar, vänner, grannar, kunder, uppdragsgivare eller andra som känner mig skulle kunna söka på mitt namn och hitta att jag engagerar mig i en bokblogg på fritiden. Kändes bra. I synnerhet som jag inte ville lämna ut allt om mig själv i något så personligt som åsikter om böcker.

Men det höll ju inte i längden. Jag mejlar till andra bloggare och är tvungen att skriva under med mitt riktiga namn. Jag får post från förlagen till min privata adress. Jag har varit med på diverse tillställningar och event där det vore fullständigt bisarrt att gå runt och kalla sig för Joelinda. Jag har råkat avslöja mig på så många ställen så jag inte längre orkar hålla reda på vem som vet - och vem som inte gör det. Och när jag nu blev bloggambassadör så havererade anonymiteten totalt, så nu kan jag lika gärna sluta låtsas.

Det här är jag: Mona. Hej på er!

12 kommentarer:

  1. Hej Mona! :-) Vi ses på Augustgalan senare i höst!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Helena! Det ser jag fram emot!

      Radera
  2. Hej hej! Vilket otroligt fint foto på dig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tack! Jag tar så enormt många bilder och går jämt omkring med kameran men det är sällan jag själv blir fotograferad, så det var extra roligt att någon annan för en gångs skull tog kort på mig.

      Radera
  3. Hej! Vad roligt att se personen bakom bloggen :) Själv stängde jag ned min blogg under perioder när jag ville hålla mitt privatliv åtskilt från arbete, mest av anledningen att jag inte ville bli uppfattad som oseriös, jag lägger ju upp stort som smått i min blogg. Inklusive recept, och bilder på barnen och djuren. Numera tycker jag att även andra borde inse att man har flera sidor, så jag skriver och lägger upp allt jag vill. Man kan inte bli älskad av alla :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en balansgång, det där. Jag tror (men vet inte!) att det skulle vara skillnad om jag var fast anställd någonstans och drev bloggen som ett kul fritidsprojekt vid sidan av. Men nu är jag egenföretagare och dessutom snubblande nära bokbranschen eftersom jag fotar, skriver, läser korr och framför allt formger trycksaker. Jag ville hålla bloggen som mitt eget privata hörn i cyberrymden, som inte blandas ihop med mitt jobb. Vi får väl se om någon kund hittar mig här! :-)

      Radera
  4. hej, själv har jag ingen fantasi att hitta på namn :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte att det var lite skönt att gömma mig, bara. Inte för att jag inte kan stå för vad jag skriver, utan mest för friheten i att inte vara känd av någon :-) Men det höll ju inte i längden.

      Radera
  5. Hej Mona! Jag gillar dig vad du än kallar dig ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Robert, det var en fin komplimang! Jag får rysningar när jag föreställer mig hur pinsamt det skulle varit att räcka fram handen och hälsa som Joelinda, litegrann som om jag ville heta Cassandra eller Lavendela eller Singoalla... Verkligen inte JAG! Jag har aldrig varit överförtjust i mitt förnamn men nu ÄR det ju jag - och att ha det här romantiska aliaset var inte särskilt genomtänkt :-)

      Radera
  6. Så kul att se ett fint foto på dig! Då känner vi igen varandra på augustgalan :-)

    SvaraRadera
  7. Jag tyckte Joelinda var ett fint namn, och blev väldigt nyfiken på vad dina barn egentligen heter, men det ska du ju inte avslöja, för lite privatliv ska du ha även om du nu går ut med vad du heter och ser ut.

    SvaraRadera