Inte död än

Bokens titel: Inte död än

Författare: Johan Ehn
Förlag: Romanus & Selling, 2021
Antal minuter: 7 tim 58 min

Det är en häftig känsla att hugga in på en bok som man inte har en aning om vad den handlar om, där man inte läst baksidestexten eller recensioner i förväg och har noll koll på författaren - men fastnar för det grymt snygga omslaget i flödet bland andra bokkonton på Instagram. Och så visar det sig vara en så underbar bok som man knappt kan lägga ner förrän man läst ut den!

Om jag börjar med omslaget: ruggigt snygg formgivning av Per Åhlander. Det första jag lägger märke till är Katarinahissen, där vår huvudperson blir avtackad på Gondolen efter ett helt yrkesliv som ingenjör och fackligt ombud på Televerket. Sedan ser jag den gamla Televerket-loggan, långt mycket bättre än den urvattnade Telia-logotypen. Och den speciella trumpeten som han fick i present av sin mor och far och som är den finaste gåva han någonsin fått. En basfiol och ett piano är symboler för jazzmusiken han avnjöt på Nalen, där han och vännerna gick för att lyssna på sina idoler och dansa med söta tjejer. 

Omslagets fina mönster och färger minner om 1950-talet. För Elis, som det här handlar om, är född under andra världskriget och är nu över 80 år. Hans barndom var trasslig med en kall mamma som aldrig berättade att hon tyckte om honom och som placerade honom i ett fosterhem under en stor del av hans tidiga år. Som vuxen ville nog Elis själv ge sitt barn all den kärlek han inte fick, men lyckades inte riktigt: han ägnade så mycket tid och kraft åt arbetet, folkhemsbygget, kampen för rättvisa och sociala skyddsnät. Familjen kom i andra hand. 

Ende sonen Jan är nu i 50-årsåldern och själv både farfar och morfar. Men hans relation till den åldrige Elis är inte bra - de säger just aldrig något innerligt till varann utan håller sig till det ytliga. Ofta med syrliga gliringar från Elis och sorgsen tystnad från Jan. 

Allt brakar samman redan i bokens första kapitel, då Elis firar julafton hemma hos Jan och sonhustrun Åsa. Det serveras ingen julmat ("alla är väl ändå trötta på det!") och det är gapigt, högljutt och stojigt när släktens yngsta medlemmar rusar omkring. Elis svettas och längtar hem, vill mest lyssna på en jazzskiva i ensamhet och slippa de ouppfostrade barnbarnsbarnen, den inställsamma sonhustrun, den mesige sonen som samlar på whiskey och...

...pang, så rasar han ihop i en hjärtinfarkt. I ilfart förs han till sjukhus, Stockholms skrytbygge Nya Karolinska, där rummen är så isolerade att man inte hör ett knäpp från de andra som ligger inne. Elis vaknar fjättrad till en sjuksäng, med värk och kolossal trötthet. 

Där börjar hans resor tillbaka i tiden; inte nostalgiska tankar på vad som varit, utan mer som tidsresor där han ser sig själv och sina närmaste i de situationer som varit avgörande för hans liv. 

Med dessa drömliknande resor får Elis en helt annan förståelse för hur han uppfattats av människorna runt honom, varför saker blev som de blev, vad som tvingade fram svåra beslut eller orsakade de sorger han burit med sig hela sin levnad. Det är oerhört gripande att se hur Elis får upp ögonen för både hur han själv betett sig och varför hans närmaste i sin tur har agerat som de gjort. När han ligger för döden är det inte som att livet passerar revy, utan mer som att dörrar öppnas och visar på anledningar och upphov till det som varit viktigt i hans liv - och vilken del han själv har i det hela. 

En central del i boken spelar den underbart empatiske sjuksköterskan Tony, som visar stor humor och värme mot den borttynande Elis under dessa sista veckor.

Mitt omdöme: Jag lyssnade till ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. "Inte död än" berörde mig djupt. Jag känner nog både en och flera "Elis" och det här grep verkligen tag i mig. Vilken fin och känslosam liten bok!

Dödsängeln

Bokens titel: Dödsängeln

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 207

Så kom då den efterlängtade tredje boken om barnhemsflickan Mika och hennes kompis, den gamla polisen Valdemar. Jag är själv lite förvånad över hur jag har slukat de här tre ungdomsromanerna, nästan som om jag var tillbaka på mellanstadiet.

Handlingen är fullt logisk, faktiskt var jag inne på att författaren skulle välja just det temat innan jag ens sett baksidestexten. En tonårsflicka försvinner, hennes förmögna familj efterlyser henne men vill samtidigt att polisen ska vara ytterst diskreta i sina efterforskningar.

Mika drar i några trådar - hon känner ju alla möjliga människor i samhällets bottenskikt - och plötsligt har hon satt sig i en fullständigt livsfarlig situation. Igen!

Bäst med den här fina bokserien är de realistiska Stockholmsskildringarna, beskrivningarna av de fattiga, av livet som barnhusbarn, av fabriksarbetarnas ändlösa slit, av orättvisorna - och av vänskapen och lojaliteten mellan många av människorna.

En annan mycket bra sak är att Johan Rundberg inte undviker ord och uttryck som kräver ett ordförråd som vanligtvis mest vuxna har. Det berikar historieberättandet och tillför säkert mycket till de läsande barnen samtidigt.

Dödsängeln är den avslutande delen - sägs det, men man kan ju undra... - och jag ger den extra bonuspoäng för att INTE alla trådar nystas upp, inte alla saker läggs till rätta, inte allt förklaras. Och att inte allt slutar lyckligt, nödvändigtvis.

Superhärliga ungdomsböcker, något annat kan jag inte säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen!

Tyrannens tid

Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 

Tisdagskvintett: Från mina hemtrakter!

Tisdagstrion denna vecka handlar om författare från mina hemtrakter. Jag har nästan inte flyttat något alls i hela mitt liv, så för mig är det inte så svårt att avgöra hur stor geografisk yta jag har att begränsa mig till: Stockholm och Upplands Väsby i viss mån, men huvuddelen av mitt liv har jag bott däremellan: i förorten Sollentuna. Här är min kvintett:

Sara Molin, född 1983 någon annanstans - men jag vet med säkerhet att hon bor någon kilometer ifrån mig här i Sollentuna. Senast förra veckan var hon och hennes familj med i lokaltidningen, där de berättade om hur mycket de läser (istället för att glo på olika bildskärmar). Hon är lärare på grannkommunens gymnasium och debuterade som romanförfattare förra året. Hon har gett ut feelgoodböckerna "En oönskad julklapp", "Frågar åt en vän", "Som en öppen bok".

Emma Hamberg, född 1971 någon annanstans - men under alla åren som småbarnsmamma bodde hon i Sollentuna och det var väl då hon blev författare, så det tycker jag räknas! Jag orkar inte ens räkna upp alla böcker hon skrivit, men får väl nämna den senaste "Je m´appelle Agneta" och hela feelgoodserien om Rosengädda.

Jan Arnald (pseudonymen Arne Dahl), född 1963 i Sollentuna. Jag har aldrig läst något av honom, men han är ju en framgångsrik deckarförfattare med massor av storsäljande kriminalromaner, vad jag kan förstå.

Elisabet Nemert, född 1950 någon annanstans men sedan länge boende i Sollentuna, har gett ut en väldans massa historiska romaner. Till exempel "Ljusets dotter" som utspelar sig på kommunens stolthet, Edsbergs slott, vilket är lite extra roligt.

Sarah Sheppard född 1971 i Sollentuna (tror dock att hon bor inne i Stockholm numera?). Jag älskar hennes böcker! Hon har gett ut fantastiska böcker om de vilda djuren i skogen men även om hajar och dinosaurier. Och inte minst: "Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare"!

Och avslutningsvis vill jag nämna Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) som tillbringade somrarna på den vackra gården Antuna som ligger ett stenkast från mitt hus, precis på gränsen mellan Väsby och Sollentuna. 

Den som inget känner mer

Bokens titel: Den som inget känner mer
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2021
Antal sidor: 398

Detta är den tredje boken som handlar om psykologen Malin, kriminalkommissarien Stefan och deras umgängeskretsar och arbetskamrater. Någon bloggare tipsade om den första boken, "Den som haver barnen kär" och jag lyssnade på den på Storytel. Sedan slukade jag novellen "Oduglingen" som kom strax därpå och därefter roman nummer två, "Den som lämnas ensam kvar". Nu har jag alltså läst "Den som inget känner mer" och vill gärna tipsa vidare, så att fler upptäcker dem.

Den stora styrkan här, är att Malin Dahl är så mänsklig. Vi får följa henne genom äktenskapsproblem, mammarollen, trassliga jobbsituationer och hur hon agerar bland grannar och vänner. Hon skulle kunna vara vem som helst som man möter på bussen eller pendeln, i vimlet inne i Stockholm eller i kassakön i mataffären. Malins liv tar stor plats i handlingen och det är bra, så slipper vi för mycket mördarjakter och annat overkligt. 

Att personerna utvecklas och förändras är också bra, för det gör ju människor i verkligheten. Tydligast är det hos polisen Stefan Lindgren, som måste ta itu med såren från sin barndom om han ska orka fortsätta...

En tonårsflicka råkar ut för en vattenskoterolycka och slås medvetslös. Kommer hon att överleva? Vem satt på skotern med henne - eller körde hon själv? Hennes föräldrar är förstås förtvivlade men de letar också efter någon skyldig. Någon ska de kunna anklaga för det som hänt! Flera av tonåringarna bär på starka skuld- och skamkänslor; de vet sånt som de håller tyst om, de önskar att de hade ingripit eller att de hade låtit bli. Alla runt den skadade Fanny har egen ånger att handskas med, samtidigt som de misstänker nära vänner och familjemedlemmar. 

"Den som inget känner mer" är inte lika nervpirrande och spännande som de andra - men den är på många vis den mest välskrivna, ja faktiskt den bästa av romanerna. Risken med att skriva en hel serie är ju att böckerna blir alltmer urvattnade, slentrianmässiga eller producerade efter samma recept. Den fällan faller inte Viktoria Höglund i, tvärtom: denna tredje bok har ett bra driv och en egen historia som inte liknar de andras. 

Mitt foto: Egentligen hade jag långt gångna planer på att köpa en scrunchie, en sån där hårsnodd som klätts in i fluffigt tyg, men jag hittade inget som jag rimligen skulle vilja använda själv efter fotograferingen så det fick vara. Halloweengodiset fick duga som rekvisita, trots att det inte har någon som helst koppling till bokens handling.

Mitt omdöme: Böckerna är fristående men jag kan inte tänka mig att man får samma känsla för huvudpersonerna om man inte läst de tidigare böckerna. Så min rekommendation är solklar: läs dem i rätt ordning! En given deckarserie för den som gillar skandinaviska kriminalromaner där hemska våldsskildringar får stå tillbaka för en genomarbetad nutidsskildring av helt vanliga människor (som råkar ut för tämligen originella mord, kidnappningar och olyckor).

Ärende 1569

Bokens titel: Ärende 1569
Författare: Jörn Lier Horst
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 

Jag klagade lite på att i den förra boken om William Wisting var den trevlige kommissarien trött, sliten, grå och åldrad - trots att han bara är 60 år. Herregud, det är väl ingen ålder?! Hur många 60-åringar är helt skrynkliga, askgrå, tärda och slutkörda? Inte många, åtminstone inte i Norge. 

Alltså väntade jag mig att Wisting i denna sista bok (inte enbart den senaste, utan den sista...) skulle visa sig ha cancer, lida av en svår bristsjukdom eller något annat medicinskt som skulle få honom att klappa ihop och dö (jag ska inte avslöja här om jag fick rätt eller inte!) medan hans dotter Line, den äventyrliga journalisten, fick slutföra hans uppdrag. 

Wisting har semester och försöker koppla bort allt vad jobb heter, trots att det just nu pågår en intensiv jakt på en mördare efter att ett lik hittats i ett nedbrunnet hus. Men semestern tar slut den morgonen då han hittar ett personligt adresserat brev i brevlådan, med ett ärendenummer till ett gammalt uppklarat fall.

Någon vill uppenbarligen att polisen ska börja nysta i en händelse tjugo år tidigare, trots att den som dömdes för brottet redan avtjänat sitt straff. Wisting försöker strunta i det hela, men är lite för nyfiken såklart. Snart är han mitt uppe i ett detektivarbete för att hitta vem som verkligen mördade den 17-åriga Tone en sommarkväll när hon var på väg hem från jobbet. Han som dömdes för det eller någon helt annan? Den moderna DNA-tekniken ger helt andra resultat än man kunde få fram 1999.

Mitt foto: Hopknycklade vita papper spelar en stor roll och föranleder en hel del huvudbry: vem har tagit i dessa papper, vem har skrivit på dem och vem har levererat dem till Wisting?

Mitt omdöme: Jag är ju svag för Jörn Lier Horsts kriminalromaner. Den här var rapp och spännande med många oväntade stickspår som jag gillade. En av de bästa i serien, skulle jag säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet!

Det enda jag vill är att leva

Bokens titel: Det enda jag vill är att leva

Författare: Birgitta Bergin
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 40 min

Nike är butiksbiträde i en klädaffär i Stockholm och hennes man Elvis jobbar på restaurang. De är båda i fyrtioårsåldern och har levt ihop länge. Paret har inga barn - Elvis ville aldrig och nu är det nog försent - och inga föräldrar. Det har knappt ens några vänner, för de tillbringar all tid tillsammans. 

Men Corona-året vänder upp och ner på deras tillvaro: båda får gå hemma eftersom jobben nästan upphört. De är oroliga för ekonomin och de är väldigt rädda för att bli smittade med viruset. Alltså lever de ett isolerat liv, där de inte umgås med några andra. Tyvärr är det inte särskilt kärleksfullt och varmt mellan dem längre: Elvis dikterar villkoren, styr och ställer, lägger sig i allt Nike gör och visar väldigt lite omtanke och äkta kärlek.

Så fattar Nike två beslut som kommer att ändra hennes liv: hon tar kontakt med en gammal kvinna som hon blir vän med och hon anmäler sig till en akvarellkurs. Elvis är verkligen inte nöjd med någondera och försöker sabotera för henne, men hon står på sig: målningen och den nya vännen är viktiga för henne! Det är också genom dem som hela hennes liv förändras, då hon börjar ifrågasätta sina val och bestämmer sig för att leva livet lite mer till fullo.

Jag lyssnade på den här ljudboken, bland annat under en längre bilresa, och tyckte mycket om den. Visserligen är det rätt givet vad som ska hända och vad de olika personerna ska göra men det stör mig inte alls: det är en fin berättelse om att välja livsglädjen och ta vara på sitt enda liv.

Fem en fredag: Upptäckter

Senaste utflyktsmålet: en halländsk strand som jag aldrig sett förut.

Hinner vara med i Elisa Matildas fredagsenkät, för en gångs skull! Denna gång handlar det visst om upptäckter.

1. När hittade du senast rikedom?
För några timmar sedan. Plockade en hel rottingkorg full med trattkantareller - och på slutet hittade jag svart trumpetsvamp. Barnsligt glad för det! 

2. Vad tappade du senast bort och fick tillbaka?

Oj, det är så sällan jag tappar saker. Men jag tappade väl något kilo somras och har fått tillbaka det... Inte kul alls.

3. Vad är något du nyligen upptäckt om dig själv?

Att jag har en väldigt aptit på att leva livet till fullo. Det är nytt, den här ivern. Något hände när jag fyllde femtio, plötsligt kom en strypsnara runt halsen och hintade att det gäller att leva medan man gör det. Jag kastar mig in i lite allt möjligt numera, som jag tidigare inte skulle vågat.

4. Vad fick du senast omslaget?

För mig är omslaget något som har med böcker att göra, eller möjligen en blombukett - alltså något som är delvis öppet - medan en sak med paketpapper runt sig är inslagen. Men jag svarar ändå att det var en lång, grön viskosklänning som jag fick av mina fina barn i födelsedagspresent för en månad sedan.

5. Vad har du kvar att upptäcka?

Oj, jisses, massor! Jag vill upptäcka platser men även människor och jag vill fortsätta lära mig nya saker så länge jag lever.

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!