Hejdå, allihopa

Bokens titel: Hejdå, allihopa
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2005
Antal sidor: 283

När jag har tipsat vänner om den här boken, har jag bara stött på motstånd.
"Nej, jag orkar inte."
"Man mår inte bra av att läsa sånt."
"Om man är det minsta labil så kan en sån där bok få en att tippa över."
"Usch, vad sorgligt!"

Ja, det är usch så sorgligt. Alldeles hemskt, faktiskt. Så där så att man får en hopsnörd strupe, lätt darr på underläppen, blänk i ögonvrån och helst vill vara helt ifred. En bok om när mammor dör, det är bland det svåraste man kan läsa. Skulle vara att barn dör, det är väl ännu värre.

Nu är det tio år sedan jag först läste denna pocket, men jag minns den väldigt väl. Den gjorde stort intryck på mig. Kommer särskilt ihåg den mening som även lyfts fram på baksidan och som Connys mamma säger till sin son i telefon: "Jag kanske har lite cancer".

Lite cancer?!

Ohyggligt tungt, sorgligt, lätt att leva sig in i, svårt att värja sig mot. Välskrivet av Conny Palmqvist om hur det är att vara vuxen och förlora sin hyfsat unga mamma i cancer - hur man tacklar vetskapen om att hon ska dö, att hon snart är borta för alltid, att tiden rinner ut.

"Det kommer en dag då pennan hejdar sig och det inte längre skrivs någon historia. Idag är kanske den dagen. Jag är rädd för att det är just så. 
Idag slutar du nog att finnas."

Omdöme: En viktig bok som jag tycker mycket om. Det är vackert och närgånget. Och väldigt, väldigt sorgligt.