Vi

Bokens titel: Vi
Författare: David Nicholls
Originalets titel: Us
Översättare: Åsa Brolin
Förlag: Printz Publishing, 2014
Antal sidor: 421

Jag känner mig så ambivalent när det gäller den här boken, att jag har svårt att skriva en recension. Är den bra? Är den dålig? Vad tycker jag egentligen?! Här är en svamlig sammanfattning:

Romanen är upplagd på ett sånt sätt att jag hela tiden tänker att den skulle passa som amerikansk hjärteknipande film. Naturligtvis skulle hon den där vackra, smala, brunhåriga, evigt 20-åriga människan spela hustrun Connie.

Anne Hathaway heter hon, den formalinkonserverade skönheten.

Huvudpersonen vet jag inte, för han är så blek i alla bemärkelser, men han har - ovanpå allt det gullegulliga "vi-som-var-så-lyckliga" och "livet-sprang-ifrån-oss" - obehagliga likheter med semestertöntar som i filmerna om Sune eller "Ett päron till farsa på semester i Europa" eller den katastrofalt usla svenska "Vi hade i alla fall tur med vädret igen".

Chevy Chase är groteskt pinsam på sin europeiska resa.

Så dålig så jag knappt orkade se den.

Djupa känslor, vemod, vacker fiolmusik och några tårar behöver vi också 

och då är ju Hugh Grant obligatorisk.

"Vi" handlar om ett medelålders par som är på väg att separera efter ett långt liv ihop. De ger sig ut på en extremt välplanerad tågresa i Europa tillsammans med sin 17-årige son. Naturligtvis blir ingenting som huvudpersonen Douglas tänkt. Hans fru röker på ihop med sonen. Ingen vill gå på konstmuseum. Maten är konstig. Grabben raggar upp en dragspelsrockande (!) gatuartist till tjej som han högljutt har sex med i rummet intill föräldrarnas. Ingen har något att säga till Douglas - och om de har det så är det inte snällt.

Connie är konstnärlig, vacker, sprudlande, varm, impulsiv, livsbejakande. Sonen Albie är överjävlig i mitt tycke, men så får man väl inte säga. Antagligen ska man känna starkt med honom, det är uppenbart av de pusselbitar vi läsare får. Douglas är naturligtvis - vad annars? - forskare och studerar bananflugor. Jamen självklart! Och då måste man ju per definition vara töntig, socialt inkapabel och styrd av Excel-ark...

Men emellanåt blixtrar det till och då sitter jag istället med lite fuktiga ögon, för det är så ruggigt bra formulerat.

På en tågresa mot Bryssel passerar familjen ett slagfält från andra världskriget och en stor krigskyrkogård där Douglas farfar är begravd. Sonen Albie är totalt ointresserad av att besöka platsen, säger att han inte kan "relatera känslomässigt" till sin farfars fars öde.

Relatera känslomässigt, vilken idiotisk fras. 
"Det var bara sjuttio år sedan, Albie. För två generationer sedan fanns nazister i Paris och Amsterdam. (---) Du skulle blivit inkallad. Tänker du aldrig på hur det skulle ha känts? Att stå i en belgisk skog, helt vettskrämd, mitt i iskalla vintern, som min farfar? Och utan wi-fi, Albie?"
(---)
"Ursäkta mig pappa, men jag fantiserar inte om stridsvagnar ute i skogen och jag tänker inte låtsas att jag bryr mig om sådant som inte betyder något för mig."
Inte betyder någonting? Det här gällde min fars far. Min pappa växte upp utan någon pappa.

Det är skildringarna av den tafatte Douglas interagerande med sonen som griper tag i mig. Så svårt det är! Och så ohyggligt lätt det är att tro - när man inte själv varit i situationen att försöka uppfostra och leva med tonåringar - att allt fixar sig om man bara visar kärlek. Jag känner mig träffad, flera gånger är det som ett knytnävsslag i magen. Vad gör man med barnet man älskar över allt annat, men som inte på evigheter låtit en krama honom? Douglas frustration är många gånger min.

Oförmågan att kunna styra ett barns minnen är frustrerande. Jag vet att mina föräldrar gjorde sitt bästa för att ge oss soldränkta dagar med picknickar och utomhusbad, men jag kommer mest ihåg reklamslogans, våta strumpor på element, fåniga signaturmelodier till teveprogram, gräl om att inte slänga mat. 
När det gällde min egen son hände det att jag tänkte "kom ihåg det här" - när han snubblade genom det höga gräset på en sommaräng, när vi alla tre låg i sängen en vintersöndag eller dansade till en dum sång i köket - jag önskade att det hade funnits en inspelningsknapp, för vi tre fungerade så bra tillsammans, vi var äntligen en familj.
Det här stycket gick rakt in i hjärtat på mig.

Omdöme: "Vi" liknar inte alls "En dag". Det är en fint beskriven men inte alltför engagerande kärlekshistoria varvat med plågsamt fåniga misslyckanden. Behållningen är relationen mellan den obstinata tonåringen som tror att han är den enda som har äkta känslor - och den tillknäppte pappan som älskar sin familj men inte riktigt förmår visa det.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.